(Bibelstudiet kopplat till ”Med mina glasögon 3” 40 18 I livets tjänst)

Bibelstudium i Vivalla den 3 oktober 2018

Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn! (Psaltaren 103 v 1) 

19Herren har rest sin tron i himlen, allt är underlagt hans välde. 20Lova Herren, ni hans änglar, starka hjältar, som gör vad han befallt! 21Lova Herren, hela hans härskara, ni som tjänar honom och gör hans vilja! 22Lova Herren, alla hans verk, överallt i hans välde! Lova Herren, min själ! (Psaltaren 103 v 20 ff)

Psaltaren 103 är en lovsång, enastående i sitt slag. Poetisk inspiration har i denna psalm förenats med religiös tro i en medveten och sammanhållen komposition. Resultatet har blivit tidlöst. Psalmen är kort sagt stor poesi.

Jag njuter när jag läser psalmen men iakttar framför allt. Iakttar att psalmen är ett vittnesbörd av en överväldigad psalmist.Överväldigad över att befinna sig i ett stort sammanhang trots egen litenhet. Själv är människan, d v s han själv,  lik gräset som ”spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta” (Ps 103:15 f).

Inför detta hisnar psalmisten i en ”hisning” som en människa oavsett tid och sammanhang kan dela med honom. Vem förundras inte över det märkliga att få leva i denna förunderliga värld. Den känslan kan varken närsynthet eller uttalad ateism utplåna.

Psalmisten är överväldigad över Guds storhet. Samtidigt är hans kulturella och religiösa sammanhang  uppenbart. Han befinner sig i den gammaltestamentliga traditionen där Mose och Israels öden finns med som den naturliga ramen för existensen. ”Mose fick lära känna Guds gärningar, Israels folk hans verk” läser vi (Ps 103:6 f) Däremot är uppståndelse och evigt liv honom främmande. Människan är lik gräset och blomman, förgängliga varelser som har sin tid här på jorden, innan hon vissnar och blir till intet.

Psalmisten är överväldigad över storheten hos den Gud  som är alltings upphov och ytterst alltings livgivare. Hela tillvaron drar denne in under Guds välde. Alltings bestånd beror av honom som låter sina tjänare utföra hans verk. Utifrån psalmistens föreställningsvärld får dessa heta änglar, hjältar och härskaror vars uppgift består i att utföra Guds vilja.

I dag talas det varken om änglar eller himmelska härskaror. Talas det om änglar tänker man sig dem som varelser som verkar i egen kraft. På sådana änglar tror idag bara människor som är vidskepliga. Men fortfarande vördas, detta uttalat av naturvännerna, de naturkrafter på vilka våra liv beror. Och fortfarande förundras vi över människor som i det fördolda åstadkommer det goda. Vi anar dolda högre och goda krafter bakom deras handlande.

Själv tillhör jag den minoritet som hängt upp min tillvaro på Jesu frälsargärning. Detta i en tid då såväl de traditioner som bar upp psalmistens föreställningsvärld som de kristna trostraditionerna förflyktigats. För mig är därför inte änglavärlden självklart levande och inte heller känner jag spontant samhörighet med de himmelska härskaror som psalmisten talar om. Detta påspätt av att Jesus själv talar så lite om dessa ting.

Men ett förstår jag och det är att den materiella värld som jag med min samtid lärt mig förhålla mig till, den värld där allt måste inneslutas i orsak och verkan för att äga verklighet, är för trång. Med öppet sinne tar jag därför del i psalmisters och andra bibliska författares föreställningar om änglar, hjältar och härskaror. Men inte villkorslöst. Förutsättningen är att änglarna inte lever sina egna liv utan står i Guds tjänst, den Guds som är alltings skapare och uppehållare, den Gud som står i livets tjänst.

Jag föreställer mig att de för vilka begreppet Gud inte säger något, kan ha ersatt föreställningen om Gud med allmänbegreppet ”livet”. Och att dessa ger allt som står i ”livets” tjänst sin hyllning. I så fall är en brygga slagen mellan en gammaltestamentlig psalmförfattare och en sekulariserad nutidsmänniska. Om det har jag mer att säga och det i ett parallellt inlägg som heter just ”I livets tjänst”.