(Se även ”Med mina glasögon 3”  41 18 Trosåskådningar i rörelse)

Bibelstudium i Vivalla den 10 oktober 2018 

Gud sade till Noa: ”Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden.  14Bygg dig en ark av goferträ och inred den med olika rum. Bestryk den både invändigt och utvändigt med jordbeck.  15Så skall du göra arken: den skall vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög,  16och du skall göra ett tak på den med en halv meters resning. Ingången till arken skall du göra på ena sidan, och du skall bygga den i tre våningar.  17Jag skall nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allting på jorden skall gå under.  18Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du skall gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur,  19och av allt som lever, av alla varelser, skall du föra in i arken ett par, hane och hona, av varje art, så att de kan överleva tillsammans med dig.  20Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.  21Du skall lägga upp förråd av all slags föda, så att ni har att äta, du själv och alla de andra.”  22Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra. (1 Moseboken kap 6 versarna 13-22)

 Berättelsen om Noa, hans söner Sem, Ham och Jafet, arken med djur av alla arter och den stora floden, är inte historia i vanlig mening. Det betyder inte att den stora översvämningskatastrofen behöver vara påhitt. Om motsvarande katastrof står berättat i Gilgamesheposet ( ungefär2000 f Kr). Där heter Noa Utnapishtim och dennes ark hamnar också i slutändan på ett berg.

Men historia är Noatraditionerna inte, mer budskapshistoria eller som jag tycker om att säga, ”överhistoria”. Det betyder sanning i högre mening, sanning där Guds egen sanning är inbegripen.

Läser man berättelsen om Noa och hans söner i sin helhet skall man finna att Gud i den  har mycket att säga oss. Berättelsen om Noa lägger en av grunderna till den gammaltestamentliga frälsningshistorien, en historia vars innebörd Jesus tolkade och fullbordade inte bara i ord utan också i gärning.

Men jag måste begränsa mig i min utläggning och jag gör det på mitt eget sätt. Jag läser nämligen bibeln baklänges, börjar med Jesus och backar in i Gamla testamentet. Och om personen Noa har Jesus inte mycket att säga. Det enda jag hittat finns i talet om tidens slut. Där drar Jesus parallellen mellan vad som skall ske och det som skedde på Noas tid när människorna i grund förbrutit sig. Katastrof blev följden och katastrof skall det bli än en gång innan Människosonen kommer åter i makt och härlighet, förkunnar Jesus (Matt 24:37-44).

Så förstådd predikar Noatraditionen allvar. Det går illa när människor inte vill förstå sin plats i tillvaron, när var och en vill göra sig till sin egen Herre. I slutändan leder det till katastrof. Att detta är sant har vi erfarenhet av. Vi behöver bara läsa Västerlandets historia för att förstå att vanstyre och ”vanlevnad” alltid ändar i förskräckelse.

Nu skall vi se upp när vi tolkar tidens tecken. Får vi tillräckligt starka indikationer på att katastrofen nalkas blir vi lamslagna. Vi upplever vanmakt och ger därför upp i förtid. Men Jesu Gud, vår Gud är en dynamiskt Gud, en överraskningens Gud. Uppgivenhet är därför det sista Gud önskar. Luther hade mer än rätt när han fick frågan vad han skulle göra om den sista dagen skulle inträffa dagen därpå. Han sade; jag skulle gå och plantera ett äppelträd. Motsvarande gäller mig själv, som mänskligt att döma har det mesta av livet bakom mig. Jag tänker i Luthers efterföljd fortsätta att plantera äppelträd.

Dessutom, syndafloden ändade i räddning och nya möjligheter. Och Människosonens ankomst bådar frälsning och evigt liv.