(Se även ”Med mina glasögon”, 44 18 Vitt eller svart)

Bibelstudium i Vivalla den 31 oktober 2018 

10Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. 11Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods.Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den. 12Ett har Gud talat, två ting har jag hört: att Gud har makten, 13att du, Herre, är trofast. Du lönar var och en efter vad han har gjort. (Psalm 62 i Psaltaren)  

Att en människa inte är mer värd än en vindfläkt, det får man bara inte säga. Det svär mot allt vad människovärde heter. Ändå gör psalmisten det. Han gör det därför att han lever i tvåsamhet. På den ena sidan finns för honom människan på den andra Gud. Det ena vägs upp av det andra. Det människan inte äger har Gud. Gud har makten, Gud har livet, ja är ytterst livet. I Gud har människan sitt värde, inte i sig själv. I sig själv är människan inte bara en vindfläkt utan också med en annan bild som gräset som blomstrar men snart är borta.

Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom.(Ps 103:15 f)

Tillvaronstvåsamhet  är själva förutsättningen för människans värdighet. Upprätthåller jag inte föreställningen om tvåsamhet hotar ständigt faran. Jag handskas ovarsamt med livet, inte främst mitt eget liv, där beskyddar mig livsinstinkten, utan andras. Jag tar mig friheter på andras bekostnad, i värsta fall utplånar jag människoliv utan att känna ånger.

Därför upprätthålls tvåsamheten även i den kultur som är vår där Gud inte får nämnas mer än i kyrkor, moskéer och privata rum. Vi gör det genom att upphöja principer till tvåsamhetens bärare. Vi talar om frihet, jämlikhet och broderskap, om demokrati mänskliga rättigheter och människovärde som heliga principer. Detta gör vi ytterst därför att själva livet förutsätter tvåsamhet.  Vi gör det inte därför att dessa principer svarar på kravet på uppenbar sanning utan därför att de är livsnödvändiga.

Såvida vi inte som jag själv fortfarande vågar tala om Gud som de heliga principernas moder. Det betyder att jag inte kan nöja mig  med annat än en personlig Gud, en Gud där jag med psalmisten bekänner att denne Gud har makten, att Herren är trofast och att Gud lönar var och en efter vad han gjort.

Hur skall jag kunna lita på Gud i en kultur som vår där Gudsdyrkan är undanträngd från det offentliga rummet, där en personlig Gud i alla de sammanhang är ifrågasatt? Hur skall jag dessutom våga förtrösta på Gud när jag inte som psalmisten kan lita vare sig på att Gud lönar min förtjänst eller på min egen inneboende godhet. Jag vet helt enkelt för mycket både om mig själv och om tillvarons nyckfullhet för att kunna göra det.

För mig är det här Kristus kommer in som min tillvaros nytändning. I Kristus finns Gud även bakom det gåtfulla och till synes meningslösa. Framför allt finns Kristus där som den nya människan som äger det jag själv inte har. Först i honom kan Gud löna var och en efter vad han gjort. Om inte är psalmistens förtröstan för mig ouppnåelig.

     Detta är orsaken till varför jag behandlar Kristus i det ena bibelstudiet efter det andra. Jag behöver göra det för att för egen del kunna upprätthålla den tvåsamhetsom är livet själva förutsättning.