(Se även ”Med mina glasögon 3”, 45 18 Sakligt och osakligt i en osalig blandning)

Bibelstudium i Vivalla den 7 november 2018 

11Han (Herren) sade till mig: ”Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade.  12Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land.  13När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren.  14Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.” (Hesekiel kap 37 v 11-14)

I Hesekiel trettiosju har det vänt. Från kapitel trettiofyra och framåt  är det inte dom  och mystifikationer som dominerar profetiorna. När profeten nu ser in i framtiden hör han Guds röst som talar om Israels rening och upprättelse och Guds seger över Israels fiender. Men fortfarande befinner sig Hesekiel i Babylon, fortfarande är han med det ledande skiktet i Israel deporterad.

Profetian ovan har tagits till intäkt för uppståndelsetro långt ner i gammaltestamentlig tid. Den slarvige läsaren har t o m läst in sin egen syn på uppståndelsen i Hesekiels utsagor. Det betyder sin tro på den egna själens odödlighet och eviga salighet.

När man läser som det står är det en alldeles speciell uppståndelse Hesekiel förkunnar. Gravar skall öppnas och döda uppstå. De redan i grav lagda fördrivna skall få liv igen. Det slutgiltigt förlorade Israel, bara benknotor återstod av dess forna härlighet, skall uppstå. Man efter man och kvinna efter kvinna, alla fördrivna till Babylon, skall fyllas med Guds ande och få liv igen med senor, kött, hud och allt (Hes 37: 5 ff) Alla skall de återuppstå och återbördas till sitt förlorade land och ingen av dem skall längre betvivla att de befinner sig i förbund med en Gud som uppfyller sina löften.

Frågan är hur detta skall tas. En bokstavlig uppfyllelse är inte att tänka på. Kanske hjälper oss profetian, noggrant läst, att få visst grepp om förståelsen. I profetens ordknappa beskrivning återkommer gång på gång med bara lätt transkribering; de fylldes av Guds Ande och fick liv. De båda leden hör samman, Guds Andehör samman med liv. Guds Ande är förutsättning för livet. Utan Guds Ande inget liv.

Inte är ens detta om Ande och liv kan tas bokstavligt, men är  icke desto mindre sant. Utan Guds ande inget liv. Livet tar vi oss inte, det äger vi inte. Livet har vi fått och livgivaren är ytterst Gud. Den religiösa sanningen kommer aldrig så nära den bokstavliga som i orden om Guds Ande och liv.

Frågan är alltså vad profetian går ut på. Inte är den bokstavliga uppståndelsen själva poängen i visionen. Det viktiga är det återupprättade förbundet mellan Gud och hans folk, ett förbund där egendomsfolket som alltid är den svaga länken. Folkets gudsförtröstan är en förutsättning för förbundets bestånd. Genom uppståndelseundret, som Hesekiel skådade för sin inre blick, befästes denna gudsförtröstan och blev till en bestående tillgång. Hesekiel profeterade om det återupprättade förbundet mer än om uppståndelsen. Uppståndelsen är medlet, förbundet målet.

Hur blev det då i verkligheten? Så mycket vet vi att folket slapp ut ur sin fångenskap och fick vända hem till sitt land. Dock blev det inte som Hesekiel tänkt sig det. Svåra tider väntade Israels barn när de vänt hem. Deras gudsfruktan blev långt ifrån den förväntade.

Ändå läser vi nutida kristna, vi som genom Kristus är inympade i förbundsfolket denna text med förhoppning. Trots sekularisering som är så djup att bildlikt talat bara benknotor återstår av levande tro, hoppas vi på undret att Gud åter skall ge liv åt sitt utvalda folk, ett folk där även vi som tror på Kristus vet oss infogade. Ytterligare en uppfyllelse av profetian återstår därför, en uppfyllelse som inte främst handlar om de dödas uppståndelse, mer om hur andligt döda människor skall finna sin Gud igen.