(Se även ”Med mina glasögon 3”, 46/18 Vi skaffar barn som alla andra)
Bibelstudium i Vivalla den 14 november 2018
4Gå till Betel och synda, till Gilgal och synda än mer! Bär fram era offer om morgonen, ert tionde på festens tredje dag! 5Bränn tackoffer av syrat bröd, ropa ut era frivilliga gåvor så det hörs! Ni israeliter vill ju ha det så, säger Herren Gud… (Profeten Amos kap 4 v 4 f)
12Därför skall jag låta förbannelsen drabba dig, Israel, jag skall göra detta med dig. Därför Israel, bered dig att möta din Gud! 13Ty se: Han som formar bergen och skapar vinden, som förkunnar sina planer för människan, som låter mörkret bli morgonrodnad och går fram över jordens höjder – Herren, härskarornas Gud, är hans namn. (Profeten Amos kap 4 v 12 f)
Ovan två textutnitt i samma kapitel, båda delar av profeten Amos domsförkunnelse. Först som sist skall sägas att profeten fick rätt i sina profetior. Under mitten av 700-talet f Kr profeterade han om Nordrikets (Israels) undergång. Och det blev som han sade. I textutsnitten ovan klargör han i kompakt form varför detta onda skulle hända. Uttryckt så att det blir begripligt för oss ledde falsk gudsfruktan folket in i fördärvet.
Tillåt mig begrunda textens utsagor lite närmare i något som kan liknas vid en utvikning. Gud (trons Gud) är alldeles uppenbart det centrala i profetian. Det som profeten riktar sitt intresse mot när han skall beskriva sin tro på Gud är att relatera Gud till naturen och naturfenomen (fakta). Här nämns berg, vind, jordens höjder, mörker och morgonrodnad. Det ena förbinds med det andra, Gud (trosföremålet) förbinds med naturfenomenen (det faktiska). Gud är därvidlag det viktigaste. Utan trons Gud blev det varken mörker eller morgonrodnad, varken berg eller höjder. Det ena är beroende av det andra.
Så är det inte bara här utan detta gäller allmänt. Det lär inte gå att leva fullvärdigt om inte fakta och känslor, det handfasta och det tänkta, det uppenbara och det trodda får leva i ett slags symbios i vårt inre. Vad vore det för värde om ett konstverk enbart registrerades som en ram och sen ett konglomerat av färger. Det upplevda och föreställda måste till för att skönheten och den djupare sanningen skulle erfaras. På motsvarande sätt är min upplevelse av min medmänniska avgörande för hur våra relationer skall te sig.
Åter till huvudspåret som är förkunnelse av dom. Bannstrålen är riktad mot felaktig gudsdyrkan. Denna ledde folk i fördärvet. Vad denna felaktiga gudsdyrkan konkret innebar vet vi nutida människor inte mycket om. Men Amos visste. För honom var kultplatserna i Betel och Gilgal syndanästen och därmed basta.
Mer tillgängligt för oss är folkets okänslighet för fattigas nöd. Enligt Amossäljer de den oskyldige för pengar och den fattige för ett par skor. De trampar ner de svaga och skuffar undan de hjälplösa.(Amos 2:6 b, Amos 2:7 a)
Nu till vår egen verklighet. Hur viktigt är det inte att det faktiska får förenas med det trodda för att vi skall kunna fungera i våra relationer. Tillit till medmänniskan (med andra ord tro) är förutsättningen för all samlevnad. Vill det sig riktigt illa kan vi annars som folket i Israel bli kärlekslösa mot just dem som mer än andra behöver kärlek. Och sånt är allvarligt. Det renderar dom, lär oss Amos.