(Se även ”Med mina glasögon 3” 48/18 När andra skrattar )

Bibelstudium i Vivalla den 28 november 2018

37Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?  38När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? 39Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’  40Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ (Matteus 25:37-40)

 Först som sist gäller för oss som är stolta över att vara kristna att ställa oss på de anklagades bänk. Det är inte de andra som varit obarmhärtiga utan vi. Det är över oss Människosonens dom skall falla. Udden är riktad mot oss inte mot de andra. Det är min huvudsynpunkt när jag läser domstexten ovan.

Så här tänker jag. Nya testamentet är i första hand lärjungaundervisning. Här får vi kristna inspiration att se på oss själva och andra med Jesus för ögonen. Till och med Gamla testamentet sväljer denna heliga bok med resultat att vi kan läsa även Gamla testamentet till vår uppbyggelse. På denna bibliska grund bygger vi sedan upp vår föreställningsvärld, våra ideal och våra tankekonstruktioner. Allt detta under oundviklig påverkan av tidsomständigheter och samhällsideal.

Inget konstigt i det. Folk gör som folk gör. Har man inte blicken riktad mot Jesus är den riktad åt annat håll. Har man inte Jesus har man något annat man bygger upp sina idealbilder på. Att skillnaden inte blir himmelsvid mellan det ena och det andra beror sig av att tidsomständigheter och samhällsideal utjämnar skillnaderna.

Men nog märks det om just Jesus fått sätta spår i en människa. Det märks både religiöst, socialt och etiskt moraliskt.

När Jesus idag målar upp sitt domsscenario med människosonen som domare är udden som jag läser texten riktad mot oss medvetet troende. I texten får vi benämningen ”de rättfärdiga”. Medvetet troende  är vi i den meningen att vi i vårt inre byggt upp ett helt batteri av kristna föreställningar. Vi tror oss mer än andra veta vad det innebär att vara kristen, vi vet hur en kristen församling skall se ut, vi drömmer om ett av kristen tro präglat samhälle. Flera av oss rättfärdiga kan vittna om att vi påtagligt upplevt Jesu närhet i våra liv.

Nu är vi inte ensamma om att vara ”rättfärdiga”. Det finns ”rättfärdiga” av de mest skilda slag i vårt samhälle, medvetna människor med klara visioner, människor som drömmer om ett samhälle utifrån sina ideal. Feminister kan de exempelvis heta, om de inte kallas socialister eller liberaler, ekologer eller veganer, kulturdyrkare eller sportfantaster.

Men nu är det ”rättfärdiga” kristna det gäller och i slutändan det specifika med oss. För att ge mitt svar på en gång, domen är det ena, nåden det andra.

För oss är domen en nödvändighet. Den är lika nödvändig och rättfärdig som den någonsin var för de ”rättfärdiga” som stod inför ”tronen”. För vem av oss går fri från kärlekslöshet, vem kan ständigt göra det rätta, vem är alltid uppfylld av kärlek? Vår kärlekslöshet måst i all sin nakenhet bli tydlig för oss. Och vi måste bli förkrossade inför detta. Den förkrosselsen är vår enda möjlighet.

För oss finns det nämligen något som heter nåd. Vi tror på en Kristus som dog inte för de rättfärdiga utan för syndare, en Kristus som aldrig kastar ut en förkrossad människa.

Att vara kristen är att låta domen falla över sig och nåden omsluta sig. Det tillhör vår kristna livsvandring, om ni så vill vår vandring mot allt större gudsnärhet, att leva i detta växelspel. Växelspelet förutan blir det inte mycket som skiljer oss från andra ”rättfärdiga” om så skillnaderna i livssyn är himmelsvida.