(Se även ”Med mina glasögon 4”, 1 19 Demokrati omvandlad till imperialism)

Bibelstudium i Vivalla den 2 januari 2019

Jesus och barnen

13Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. 14När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.  15Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”  16Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. (Evangelium enligt Markus kap 10 v 13-16)

Det finns olika slags begåvning; känslomässig begåvning, igenkännandets begåvning, inkännandets begåvning, trohetens begåvning på den ena sidan, registrerandets, uppfattandets och logikens begåvning på den andra.

Det duger inte att ruva på sina gåvor. Det vi fått skall brukas förfinas, utvecklas och fram för allt användas. När rörelsen framåt upphör, innebär det ofelbart tillbakagång. Att vila på sina lagrar mer än under en begränsad tid, skapar otillfredsställelse, i slutändan misströstan. Ända in i det sista behöver vi upptäcka nytt. Det finns ljuspunkter och framsteg även för den demente. Det gäller bara att upptäcka dem.

För mig står det klart att denna framåtriktade rörelse ytterst är riktad mot det fulländade. Vad annat kan väl logikens mastodonter ha för ögonen. Som om nobelpristagaren har nått målet när hen sett fungerande sammanhang som ingen annan upptäckt. De banbrytande resultaten banar för nya upptäckter.

Alldeles självklart är målet det fulländade. Om så vår begåvning är ringa och vad vi förmått är som myrsteg i en oändlig öken är ändå målet det fulländade. På alla områden likadant; målet är det fulländade. Målet är Gud.

Men Gud finner vi inte. Ingen finner Gud, den gudstroende lika lite som ateisten. Om inte tidigare stod detta klart för mig när jag lyssnade till dagens dikt i PI den 7 dec. Etel Adnan skriver där i en av sina dikter som ingår i diktsamlingen ”Den asiatiska apokalypsen”

Det sades att människor var betydelsefulla vilket dom var…

Det sades också att Gud är ljuset så att varken någon eller något kan se honom.

Men några kunde därför är han inte ljuset.Han håller hus i mörkret…

Ingen finner Gud. Det visste också Jesus. Gud måste finna oss. Nollställda som barn som inget begriper och inget förstår, i allt beroende av andras hjälp, finner han oss och tar oss till sig. Mitt i vår strävan mot det fullkomliga med den nedslående insikten inom oss att vi trots  vår strävan aldrig någonsin når målet, finner Gud oss.

Att kämpa sig fram emot Gud, för att  mitt i kampen finna att Gud hur vi än anstränger oss är ouppnåelig, det är det är en kristens livsväg. Då, när vi håller på att ge upp, när vi inser vår oförmåga trots vår förmåga, tar Gud oss i sin famn. Detta är gudsrikets hemlighet.

Varför denna märkliga väg till Gud?  Kanske därför att vi skall inse att allt gott ytterst är ett Guds verk. Det är i Gud vi lever, rör oss och är till.