(Se även ”Med mina glasögon 4”, 2 19 ”Modellföreställningarna”)

Bibelstudium i Vivalla den 9 januari 2019

6Han (Herren Gud säger) säger (till Herrens tjänare): Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. (Profeten Jesaja kap 49 v 6.)

Textorden ovan ingår i de tjänarsånger som förekommer i kapitlen 40-55 hos profeten Jesaja. Vi kristna läser dessa sånger som förutsägelser om Jesus. De kan alternativt ses som en personifiering av ett nyomvänt Israel, eller avse en kommande profet.

Bakom ligger en grundläggande föreställning att Israel är Guds före andra utvalda folk. Det som sticker ut här, och bl a i Jesaja 42:6, är att fred och harmoni först kan och skall åstadkommas när andra folk ställer sig under och erkänner Israels speciella utväljelse.

Översatt till vår kristna verklighet innebär det att hela världens fred och harmoni med Gud förutsätter att folken ställer sig under Jesus Kristus. Först i honom finns frid med Gud och harmoni mellan människor. Man kan inte låta bli att se parallellerna mellan detta tänkande och den kulturimperialism som kännetecknar västerlandets förhållande till jordens övriga stater. Om detta skriver jag  i ”Med mina glasögon 4”, 1 19 Demokrati omvandlad till imperialism.

För att komma till rätta med detta problem behöver jag ”skala av” respektive utväljelsetanke för att upptäcka vad som döljer sig längst därinne. Vad jag finner när jag skalar av västerlandets överhöghetsanspråk finner jag längst därinne verklig omsorg men också behov av att stå överst och förstå bäst. Skalar jag på motsvarande sätt av den kristna utväljelsetanken på de underliggande motiven blir resultatet oftast skrämmande. Inte så som med de kristna korstågen under medeltiden där maktlystnad och överhöghet var de helt dominerande inslagen. Men så att maktlystnad och vilja till överhöghet ändå var och är motiv man inte kan utesluta. Särskilt under min tid som präst i Södertälje, där jag under ett antal år som ordförande i predikantförbundet ledde det ekumeniska arbetet i staden, stod detta klart för mig. Jag märkte att upplevd sann inre fromhet ingått förbund med låga motiv och härsklystnad. Mycket har försvunnit från mitt medvetna minne med ökad ålder och naturligt avtagande, men inte detta. Jag kommer att gå i graven medveten om att hög bekännelse och härsklystnad ingått förbund även bland dem som menar sig speciellt helgade.

Först när jag låter Jesus själv tala, han den utvalde bland utvalda, blir bilden en annan. När jag skalar av Jesu egen utväljelse på sina bakomliggande motiv ser jag inga biavsikter. Härsklystnaden är för honom utesluten. Hans storhet bestod inte i att själv framstå som stor utan i att göra andra stora. Korsdöden är för mig paradexemplet. Jesu död på korset signalerar inte höga anspråk och triumf. Korset är för mig ett tecken på en frälsare som gjort allt för mänsklig upprättelse. Det kostade honom livet.

Sen var det frågan om uppståndelsen. För mig betyder Jesu uppståndelse rakt intet om den för med sig yttre seger och triumfatorisk kristendom, men allt som den leder till utväljelsemedvetna kristna förankrade i sin frälsare.