(Se även ”Med mina glasögon 4” 4 19 TKG och sen bankkoden)

 Bibelstudium i Vivalla den 23 januari 2019

12Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar.  13Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. 14Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar. 15Men utanför är hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den. (Uppenbarelseboken kap 22 v 12 ff)

Först om Uppenbarelseboken, en bok fylld av visioner, låt oss för enkelheten kalla det Johannes visioner. Vem denne Johannes var, vet ingen säkert. Men att han stod i de johanneskristnas sammanhang är för mig uppenbart. Det är visioner om Jesus och världshändelserna utsagda i en tid av fruktansvärda förföljelser mot de kristna.

Sen om min hållning till tron. För mig vittnar Nya testamentet om Jesus. De olika författarna gör detta var och en på sitt sätt, var och en utifrån sitt sammanhang.

Vittnesbörd är det, inte nödvändigtvis hela sanningen.

Strängt taget tror jag på Jesus, den i f a Nya testamentet omvittnade. Jag tror inte på Nya testamentets skrifter. Skriften är inte mitt trosföremål. Däremot är Jesus det. Skriften hjälper mig däremot att tro.

För den som läser Uppenbarelseboken är det viktigt att påpeka detta. Låter man Uppenbarelseboken styra sin tolkning kommer man gärna vid sidan om. Här får man inte glömma att det handlar om visioner om och av den uppståndne insatta i den yttersta tidens sammanhang, visioner som skall hjälpa de förföljda kristna att behålla sitt hopp.

Att det är så kan man ana i den sista av textens versar. Av de kristnas motståndare blir där djävulens anhang, i grund hatade av de förföljda. Inget tal om att dessa fördärvade människor skulle få del av himmelrikets härlighet. Jesu ord på korset ”Fader förlåt dem ty de veta icke vad de göra”,  är som bortblåsta för visionären Johannes.

I övrigt vittnar hans ord i ovanstående text om att han står i bibeltraditionens sammanhang. Var och en skall dömas efter sina gärningar, vittnar han. Hur många gånger har inte detta upprepats även i det Nya testamentet. Samtidigt påstår han att salighet vinns av dem som ”tvättar sina kläder rena”, d v s i Lammets blod. Därmed hänvisar har till försoningen på korset, att Jesu offer verkar det som inte kan åstadkommas i egen kraft. Alltså å ena sidan laglydnadens frälsningsväg å den andra nådens.

Så var det för visionären Johannes, så är det för den delen i hela Nya testamentet. Lagen står oförmedlad bredvid nåden. En motsättning är inskriven i den kristna tron själva hjärta. Och det går inte att upplösa denna motsättning. Något mellanting går inte att uppbringa. De som försökt sig på detta i kyrkans historia har aldrig blivit den kristna trons äkta vittnen.

Jag måste välja. Endera får jag gå laglydnadens väg eller också nådens. Eller riktigare; först måste jag välja laglydnaden. Det betyder göra mitt yttersta för att i allt följa min frälsare efter. Hela min kraft måste jag satsa på att leva rättfärdigt. Jag måste över mig i goda vanor, regelbundna bönestunder, barmhärtighet i umgänget med dem jag möter, ansvarstagande i mitt umgänge med natur och medmänniskor.

Och när väl detta skett får jag kasta mig på det andra. Att med textens uttryck tvätta mig ren i lammets blod. Det betyder kasta mkg på det enda som bär, att bli förlåten och upprättad, trots att jag inte klarat det jag föresatt mig att bemästra.

Lag och nåd är en kristens väg. Först lag och sen nåd i ett ständigt upprepat skeende. Nog finns det sånt som kallas helgelse. Det betyder att jag slipper göra forna tiders misstag. Jag har kommit längre på min kristna väg. Men i grunden är inget ändrat. Lag och nåd, ända till livets slut. Ingen kristen kommer ifrån denna växling från det ena till det andra.