(Se även ”Med mina glasögon 4”, 5 19 Den inbillade individualismen)

Bibelstudium i Vivalla den 30 januari 2019

Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son.  12Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet.(1 Johannesbrevet kap 5 v 11)

Under några veckor har jag i dessa bibelstudier behandlat texter från 1 Johannesbrevet. Dessa har inte varit lätta att tas med. Man måste få grepp om situationen för de johanneskristna för att bibelstudiet inte skall lägga sig på allmänningen och enbart beröra vedertagna kristna sanningar. Därför än en gång om denna situation. De johanneskristna hade fått allvarliga problem med sin tro på Jesus. Jesus. Jesus fick inte vara den han skulle vara. Och detta hotade församlingens existens.

Så allvarligt var det att Johannesbrevets författare menade att själva livet stod på spel.  Den som inte har Guds son har inte livet, skriver han. Den som missar Jesus missar själva evigheten, menade han.

Nu skall detta inte övertolkas. Man måste minnas att Johannesbrevets författare skrev till de egna, till folk han kände. Han gjorde det med detaljkännedom om hur det förhöll sig. Det går inte, för att uttrycka det drastiskt, att rakt av överföra det han sagt till nyblivna kristna eskimåer på Grönland eller till nykristna bushmän i Afrika. Minsta kännedom om Jesus gör att man förstår det. Det var inte allmänna sanningar Jesus mötte människor med. Hans tilltal var alltid personligt.

Kvar står dock för alla och envar textens själva grundsanning, att tron på Jesus innebär förbindelse med själva livet, ett liv som är av absolut kvalité, ett liv som är evigt.

Själv är jag upp i åren och borde fundera på evigheten. Men jag gör det inte särskilt mycket. Det blir fel när jag gör det. I stället för att skapa förtröstan sår de tvivel i mitt inre. Tänk om allt bara är ett önsketänkande. Sådana grubblerier har jag i dagens läge inte råd med. Vad jag behöver är att erfara det eviga livet här och nu. Och det får jag uppleva  när jag i tro vilar i att Jesus är med mig där jag står och sitter idag.

En del av oss är säkra på sin sak, vi är ”frälsta”, säger de. Men det säger inte jag. Däremot överlåter jag mig oupphörligen till min frälsare. Jag säger; ta hand om mig, lär mig att tänka rätt, känna rätt och göra rätt. Mitt liv vilar i dina händer.

Ibland blir det som jag ber, ibland inte. Även när överlåtelsen är ärligt menad kan jag tappa taget. Det jag står för blir inte som det skall, mitt ärliga uppsåt är grumlat. Jag har funderat en hel del över Jesu inflytande på mitt liv, framför allt om vad det är som gör att det fungerar.

Jag har funnit att det är den korsfäste jag skall rikta mig till när det skall bli liv i mitt eget liv. Livet i Kristus är ett liv som kommer underifrån, ett liv som bärs upp av den som offrade sig själv för mig.