(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 4”, 6 19 Bara hus, hem och barn, sa Pernilla August)

Bibelstudium i Vivalla den 6 februari 2019

2Men vem kan uthärda dagen då han (förbundets budbärare) kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är somsmältarens eld, som tvättarnas lut,  3han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet.  4Då skall Judas och Jerusalems offergåvor behaga Herren som i forna dagar, i gången tid.(profeten Malari kap 3 v 2 ff)

Om profeten Malaki vet vi inte mycket. Förmodligen levde han på 400-talet före Kristus då Juda och Jerusalem stod under persisk överhöghet.  Religiöst var det inte som det skulle i Juda. Nog iakttog man de religiösa bruken med sina offer och vad därtill hör. Men man gjorde det inte i den rätta andan. Hjärtat fanns inte med i handlingen. Åtminstone var det så Malaki såg det. Denne såg också i profetisk klarsyn att ”förbundets budbärare” skulle komma och utsätta särskilt prästerskapet för hårdhänta prövningar. Ur prövningarna skulle förnyelse inträffa. Offergåvorna skulle i fortsättningen frambäras på det rätta sättet. Vem denne ”förbundets budbärare” egentligen var vet vi inte med säkerhet. Ett står dock fast. Denne hårdhänte budbärare var sänd från Gud.

Nu till tillämpningen som öppnar många möjligheter.

Hut går hem sa min mamma, do ut des (jag ger för att du må ge) sade de romerska lärde under antiken. Mammas hut går hem står för att det straffar sig att göra det onda.  De romerska lärdes do ut des  betyder att Gud ger och att detta förpliktar gåvans mottagare att föra detta givande vidare. Om inte straffar det sig.

Själv inser jag det förpliktande i att leva. Livets gåva innebär ansvar. Gud har inte gett oss livet av en slump. Gud vill något med oss. Det går en linje från gåvan till förpliktelsen. Missbrukad gåva leder till svåra konsekvenser.

Bara så att vi inte alltid kan genomskåda Guds domar. Att mekaniskt tillämpa ”hut går hem” leder ofta fel. Ingen mindre än Jesus har lärt oss det (Joh 9:2 f) Ändå är principen riktig. Det går en linje från handlingen till handlingens konsekvenser. Bara så att vi i det enskilda fallet inte alltid förstår hur.

Något mindre dunkelt blir det när vi riktar blicken på texten ovan. Guds hårdhänta behandling drabbar inte vem som helst. Det är de av Gud utvalda som utsätts för profetian. Det är egendomsfolkets själva spetsar som skall få känna av ”smältarens eld och tvättarnas lut” och detta ytterst dem tillgodo. Eller som det står i Hebreerbrevet 12, den Gud älskar den agar han.

Ändå klarare blir det när jag ser på mig själv. Det är inte främst framgångar som fört mig till Gud, inte succéer som gjort mig till en mera genuin kristen. På prövningens grund står jag där jag står. Mina prövningar har jag mer att tacka för än beklaga.

Så viss är jag om prövningens nytta att jag när jag hör talas om en prisad talang ständigt knäpper mina händer och ber; måtte framgången inte stiga dig åt huvudet. Tyvärr är det inte alltid jag blivit bönhörd. De extremt framgångsrika går oftast skadade genom livet. Vad de förlorat är en realistisk syn på sig själva.

Trots allt kan man inte göra allmän lag av ovanstående text. Som sagt, redan Jesus har förbjudit oss det. Men nog kan våra prövningar komma från Gud och leda till bättring. I slutändan är det ju ändå Gud som bestämmer.