(Se även ”Med mina glasögon 4”, 7 19 Tal med dubbel tunga)

Bibelstudium i Vivalla den 13 februari 2109

Fånge för Kristi skull

12Jag vill att ni skall veta, bröder, att det som hänt mig snarast har fört evangeliet framåt.  13Det har nu blivit klart för hela pretoriet, och alla andra också, att det är för Kristi skull som jag sitter fången,  14och de flesta av bröderna har genom min fångenskap stärkts i sin tro på Herren, så att de vågar predika Guds ordännu mera oförskräckt än förut.  15Visst finns det en del som förkunnar Kristusför att de är avundsjuka och vill ställa till bråk. En del däremot har goda avsikter,  16och de förkunnar av kärlek; de vet ju att jag är satt att försvara evangeliet.  17Men de andra är bråkmakare och talar om Kristus inte av rena motiv utan för att göra det svårare för mig i min fångenskap.  18Än sen? Falska eller hederliga syften – i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över. (Paulus brev till filipperna kap 1 v 12-18)

Filipperbrevet, autentiskt utan all tvekan, ingen efterskrift, inget senkommet försök att skildra något som varit. Här talar Paulus direkt ur sin fångenskap, en fångenskap därför att han predikade Kristus.

I min utläggning skall jag koncentrera mig på det som saken gällde, det som gav fängelse, Paulus förkunnelse. I texten ovan markeras detta tal i spärrad stil.

Denna förkunnelse var en predikan av Guds ord, står det. Och det har vi sentida kristna tagit till oss. Prästens uppgift är att predika Guds ord, sägs det och har det sagts tiderna igenom. Oftast har därmed förutsatts att prästen skall hämta sina tankar från det som Gud befallt i sitt ord, att inte fuska bort vad som står i den Heliga Skrift.

Men så enkelt är det inte här. Guds ord är för Paulus inte Guds ord i vår mening, utan något speciellt. Det är att förkunna Kristusoch försvara evangeliet. Det är att föra evangeliet framåt. 

Guds ord är detsamma som evangeliet och evangelium i sin tur att förkunna Kristus. Hur blir det då med övrigt Guds ord. Bibeln är ju en tjock bok med ett nästan oöverskådligt innehåll och med närmast oöverskådliga möjligheter till olika tolkningar.

Paulus vet alltsedan sin omvändelse besked. Han vet att Guds ord har en kärna och den kärnan är Kristus och dennes frälsargärning. Utifrån denna frälsargärning skall bibeln förstås. Bibeln skall tolkas utifrån Kristus. Evangeliet om Kristus  är Guds ord.

För Paulus föll sig detta naturligt. Upplevelsen av Kristus gjorde det självklart. Dessutom såg han på de heliga skrifterna på ett annat sätt än vi i vår upplysta värld. Han såg i bibeln gudomlig visdom. Paaulus fastnade inte i historisk fingranskning av det skrivna, funderade inte över vad som var äkta eller vad som var tillskrivet i efterhand. De Heliga skrifterna var för honom materia som lät sig formas av evangeliet och därigenom fick sin autentiska betydelse.

Själv får jag ta till hårdare tag för att klara av detta konststycke. Men jag ger mig inte, evangeliet måste få företräde. Jag som Paulus omtolkar utifrån evangeliet. Jag till och med stryker bort hämndlystet tal och grymheter som inte så sällan dyker upp i bibeln. Jag gör det för att ge evangeliet företräde.

Vad är det då med Kristus som ger honom en sådan kraft att göra allting nytt? Om detta skriver Paulus mycket och ofta och gärna. Så även i fortsättningen på Filipperbrevet. I kapitel 2 ger han oöverträffad beskrivning av Jesus. Där står: Jesus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan antog en tjänares gestalt…han gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat…

     Jesu storhet är omätlig, men den riktar sig nedåt, ständigt neråt. Detta är hemligheten med Jesus, hemligheten med evangeliet, liksom hemligheten med hans sanna efterföljare.