(Se även ”Med mina glasögon 4”, 9 19 Den sekulära trons hårda nypor)

Bibelstudium i Vivalla den 27 februari 2019

129Underbara är dina lagbud, därför lyder jag dem. 130När dina ord öppnar sig ger de ljus,

åt de oerfarna ger de förstånd. 131Jag lyssnar begärligt, med öppen mun, ty jag längtar efter dina bud. 132Vänd dig till mig och visa mig nåd, som du gör med dem som älskar ditt namn. 133Led mina steg, som du har lovat, låt ingen ondska få makt över mig. 134Befria mig från människors förtryck, så att jag kan följa dina befallningar. 135Låt ditt ansikte lysa över din tjänare och lär mig dina stadgar. 136Tårar strömmar från mina ögon, för att man inte håller din lag. (Psaltaren 119:129-136)

Ur en till synes oändligt lång psalm (176 versar) är textstycket ovan hämtat. Inledningsordet i varje stycke i psalmen motsvarar en bokstav i alfabetet. Psaltaren 119  kallas därför en alfabetisk psalm eller på hebreiska  en Aläf till Tau-psalm. Vår text har fått namnet Pe–strofen.

Glöm vem som är författare, glöm när den skrevs och de yttre omständigheterna till psalmen. Ingen vet. Att det är en sen psalm är alla överens om. Att allt som sägs i psalmen är riktat till Gud kan vem som helst upptäcka.

Gud är alltså psalmens Du. Allt beror ytterst av detta Du. Således är psalmen riktad till troende människor, människor som förlitar sig på Gud, tror på ett tillvarons Du. Så kan man tycka.

Men det tycker inte jag. Hur vi nämligen än vrider och vänder på det kommer ingen undan detta Du. Ingen har ju skapat sig själv, ingen människa uppfunnit himmel och jord. Ytterst är allt oss givet. Våra livsomständigheter är i väsentlig mening alltid oss givna.

Och har vi inget Du att föra vår inre dialog med, får vi skapa ett. Ett Du som förstärker det vi har inom oss, eller ibland också ställer sig tvivlande vid sidan om. Vår inre dialog är omöjlig utan ett Du. Och utan inre dialog blir livet inget liv.

Den som tror på Gud vet besked, sägs det, vet besked om Guds vilja och Guds bud. Och det ligger en del i det. Men hela sanningen är det inte. Dagens psalmist lyssnar begärligt, med öppen mun och hanlängtar efter Guds bud.  Ochhen trånar efter en ledning som hen inte fått, läser vi.

Psalmens jag är alltså hungrig att få mer, ja t o m längtar efter en klarhet som hen inte äger.

Däri liknar en troende den människa som inte vet sig tro. Alla befinner vi oss på livets väg och så länge vi gör det är mycket oklart. Ständigt längtar vi efter klarhet.

Finns det då inget ”där framme” ens för en troende. Är livet en enda stor längtan efter något som skall komma, men ännu inte är? För egen del finner jag ett svar i textens inledningsord. Där står kort och gott: Underbara är dina lagbud. För mig säger dessa ord allt. Att ha funnit lagbuden underbara är för mig att vara framme, inte enbart mitt ja till lagens bud. Det underbara är det centrala, lagbuden ett uttryck för detta underbara, inte det underbara i sig för att vara precis.

Men säg den glädje som varar. Inte ens det ”underbara” är något jag äger eller förfogar över. Först när lagbuden, eller som de här heter ”dina ord”, öppnar sig för mig ”ger de ljus”. Jag citerar versen i sin helhet: Underbara är dina lagbud, därför lyder jag dem. När dina ord öppnar sig ger de ljus.

Ett liv i tro blir på den grunden ett ständigt sökande och ett ständigt finnande. Det vi i tron äger måste vi samtidigt ständigt gripa efter.

För mig är det Ord som öppnar sig och ger ljus, det levande Ordet, ordet/Kristus. Ordet/ Kristus låter sig fångas, men glider ständigt ur mina händer. Vad som är rätt i ett sammanhang är det inte i ett annat. Men ständigt sker det att ordet öppnar sig på nytt och ger nytt ljus.