(Se även Med mina glasögon 4, ”10 19 Ombytta roller”)

Bibelstudium i Vivalla den 6 mars 2019

1Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor,  2för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt.  3Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare,  4som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.  5Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus,  6som gav sig själv till lösen för alla,… (1 Timotheosbrevet kap 2 v 1 -5) 

Först allmänt om 1 Timotheosbrevet. Detta brev  tillhör de s k pastoralbreven, brev riktade till församlingsledare.  i det här fallet är adressaten församlingsledaren Timotheos.

Men viktigare än detta. Det är ett sent brev. Kristen tro har satt sig. Av berättelser har det blivit noga med detaljerna, av levande vittnesbörd har blivit bekännelseformuleringar. Det spärrade ovan är en sån formulering, närmare bestämt en tvåledad bekännelseformulering.

Det första ledet säger att Gud är en, att det enbart finns enGud att luta sig mot, en Gud som är skapare och uppehållare. Mitt i all mångfald, bakom alla tillvarons urkrafter bottnar allt i en enda Gud.

Det andra ledet att det endast finns en förmedlare mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus. Bakom ligger här den uppenbara sanningen att Jesus gav allt, t o m sitt liv, för att de människor han mötte skulle finna Gud. Och till detta fogades övertygelsen att Guds svar blev ett ja, ett ja som bekräftades av uppståndelsen. Av detta skapades i den första kristna församlingen och här i 1 Timotheosbrevet den fasta bekännelseformeln att Kristus Jesus gav sig själv till lösen för alla.

Denna formel, liksom alla sådana formler, är tveeggade. De kan vara till välsignelse men de kan också ödelägga. De blir till välsignelse när de står i rätt sammanhang, de blir ödeläggande i fel.

I rätt sammanhang ljuder de inom mig som lärt känna människan Kristus, som i evangelierna funnit honom som erövrats av Gud och vigt sitt liv för de människor han mötte. Detta samtidigt som jag insett att Kristi väg måste vara min egen. Men till min förtvivlan har jag funnit vägen omöjlig att vandra. Jag kommer aldrig till den Kristus som jag längtat efter. Min inkrökthet i mig själv, i min kultur, i min tids tänkesätt, gör vägen tillsammans med Kristus omöjlig.

Att då få sig tillsagt att frälsningen inte ligger i min förmåga utan i Kristi redan fullbordade gärning innebär befrielse. Att Kristus är medlaren utlöser jubel i mitt inre, frälsningsjubel.

I fel sammanhang tar jag Jesu medlargärning för given. Jag äger korset inom mig som en trons besittning, en ägodel. Jag äger något som andra inte har. Jag är satt att förmedla det som andra saknar.

När så är blir allt jag gör fel, om så orden är de rätta. Jag hjälper inte människor till sann tro. Jag gör den sanna tron omöjligt inte bara för dem utan också för mig själv.

För mig är enda vägen att vända om. Vända om och börja från början igen.  Börja om genom att göra dessa ord från Psaltaren till mina egna.

Hör mig, Herre, och svara mig, jag är hjälplös och fattig. 2Beskydda mig, jag är trogen, rädda din tjänare, som förtröstar på dig. Du är min Gud,  3förbarma dig, Herre, jag ropar till dig hela dagen (Psaltaren 86 inledningen)