(Se även ”Med mina glasögon 4” 11 19 Avsked från jobbet kombinerat med en moralisk livstidsdom)

Bibelstudium i Vivalla den 13 mars 2019

12Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom.  13Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen.  14Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs.  15Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. (Jakobs brev kap 1 v 12-15)

Bibeln gör anspråk på att vara Guds ord. Det är Gud som talar i detta ord. Den sekulära världen förnekar detta. Guds ord är för dem en nullitet.  Detta till trots förkunnar även de sekulära eviga sanningar. Lyssna bara när våra politiker talar om demokrati och mänskliga rättigheter, så får du exempel på detta.

I bibeln talar Gud oftast utifrån konkreta situationer. Detta genom människor som förmedlar Gudsordet. Detta gör att bibeln är mer historia än filosofi. Själv betraktar jag bibelordet som återspeglingari historien av Guds eviga sanningar, alternativt som konkretiseringarav Guds sanning i verkliga situationer.

Till det konkretahör också de mänskliga förmedlarna av Guds ord. I idag heter förmedlaren Jakob. Möjligtvis var denne Jesus bror.

Ärliga bibeltolkare vrider sig ofta i vånda över dessa förmedlare. Hur exempelvis hantera att Paulus är så olik Jakob. Hur kan envara så lätt att förstå en annanså svår. Varför är vägen så rak för en och så krokig för en annan.

För Jakob är vägen rak särskilt när denne talar om de kristnas prövningar och det nödvändiga i att vara uthållig, en uthållighet som tar sig uttryck i, hör och häpna, fullkomliga gärningar.  Jakob skriver i inledningen av sitt brev:

Men uthålligheten måste visa sig i fullkomligagärningar, så att ni blir fullkomliga och hela, utan någon brist.(Jak 1:4)

I samma stil fortsätter han i dagens text. Han utgår från att en kristen skall hålla ut i sina prövningar och få sin belöning utifrån denna uthållighet. Och han är tvärsäker på att Gud på intet sätt är inblandad när människor frestas. Allt är människans eget fel.

Någon ”djuptänkare” var  inte Jakob. Det går inte att jämföra honom med Paulus i dennes äldsta brev. Men det har han gemensamt med Paulus att han talar utifrån den konkreta situationen. Hans ord är gudsord precis när de sades, verkande gudsord och förmodar jag effektiva.

Själv kan jag inte svälja allt vad Jakob tar i sin mun. Jag tar emot visst och släpper annat. Detta därför att mitt samvete tvingar mig att tänka ett steg djupare än Jakob och därmed ”dunkla” det för honom självklara. Jag frågar mig vid betraktande av dagens text; vem håller provet i djupare mening, något som Jakob förutsatte. Och mitt svar blir; ingen. Inte heller kan jag med Jakob hålla Gud den fullkomlige fri  från allt inflytande när det gäller frestelsen. Gör jag det förminskar jag Guds suveränitet.

Vad jag tar till mig är hans maning till uthållighet i prövningen, hans varning för frestelsen och de egna begären.

Men samtidigt vet jag att hela kyrkogrenar förkunnat med en trosvisshet lik Jakobs. För metodismen var Jakob med hans klara verba om människans möjligheter en förebild före andra. Och jag känner väl till all den välsignelse Jakobs och andras trosvissa förkunnelse inneburit. Framför allt att deras tal dragit massorna in under kristet inflytande.

Nog förstår jag också att Gud talar genom Jakob. I den situation som gällde när Jakob skrev sitt brev var hans ord ovan  Guds budskap för dem som tog emot det. Att däremot detta budskap skulle vara generell sanning vägrar jag att tro.

Dessutom vet jag att Jakobs budskap insatt i fel situation till fel människor kan vara ödesdigert. Se bara de negativa följderna av Livets ords förkunnelse under begynnelseskedet. Detta sagt utan att förneka all den välsignelse som i efterhand följt av denna förkunnelse.