(Se även ”Med mina glasögon 4”, 12 19 Mina låtsade trosaktörer)

Bibelstudium i Vivalla den 20 mars 2019

1Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet.  2Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose.  3Alla åt de samma andliga mat, 4och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. 5Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen.  6Allt detta är exempelsom säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade.  7Bli inte avgudadyrkare som många av dem blev. Om dem står det i skriften: Folket slog sig ner för att äta och dricka och steg sedan upp och förlustade sig.  8Låt oss inte heller begå otukt som många av dem gjorde; så dödades också 23 000 på en enda dag.  9Och låt oss inte sätta Herren på prov som många av dem gjorde; de föll offer för ormar.  10Knota inte som många av dem gjorde; de dödades av Förgöraren.  11Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss. 12Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller.  13Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. (Paulus 1 brev till korinthierna kap 10)

Det är ett utsnitt ur Paulus första brev till korinthierna jag idag lägger fram till betraktande. Det av mig kursiverade handlar om det som varit, det med fet stil om det som är. För Paulus hör det ena ihop med det andra. Det som varit skall hjälpa de kristna i Korinth att klara samtidens utmaningar.

Först om det som varit. Inte nog med att Paulus sakligt återberättar det som skett, han tolkar det också. Paulus ger det som skedde i ökenvandringen en djupare betydelse. Han läser in Jesus i det som timade redan 1300 år före Jesu födelse. Dessutom säger Paulus att det som hände då  skedde för hans samtids kristnas skull. Det som varit skulle om jag tillåts uttrycka mig vardagligt backa upp nuet.

Själv är jag inte främmande för att tänka som Paulus. Tron är som livet, det är i nuet som den oförfalskade verkligheten framträder i öppen dager. Verkligheten återspeglas i nuets skeende inte i gårdagens.  När nu blir då är verkligheten inte längre verklighet i egentlig mening, den har förvandlats  till tänkt verklighet, tolkad verklighet. Denna tolkade verklighet kan återspegla det som skett på ett mer eller mindre korrekt sätt. Den kan återspegla det som skett trångt inomvärldsligt eller också som när Paulus läser in Jesus i ökenvandringen, utifrån tron och Kristi frälsargärning.

Men t o m denna av Paulus inlästa djupare sanning har begränsat värde. Det som skett skall alltid tjäna nuet, det som ägt rum är med Paulus sätt att uttrycka det exempel som skall hjälpa oss att leva i nuets utmaning.

Så var det på Paulus tid och så är det idag. Minnen i all ära men verkligheten möter vi endast i ett ständigt passerande nu. Det är i nuets utmaning vi skall leva. Minnena, vår tänkta verklighet, vår tolkade verklighet är hur värdefulla de än är i sig, blott tjänare åt nuet.

Det är i nuet verklighetens utmaningar möter oss. Men Jesus då, behöver vi inte honom? Skall vi låta oss nöja med att som Paulus i texten ovan tolka in Jesus i det som varit? Är han blott ökenvandringens frälsare?

Jag tror inte det. Den uppståndne Jesus finns framför allt i nuet. Han går vid vår sida ständigt beredd att gripa in när vi behöver honom. Han står vid vår sida inför nuets utmaningar. Han upprättar, förlåter och han stärker oss när det går oss emot.