Bibelstudium i Vivalla den 27 mars 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 13 19 Med blick för visst.)

Bibelstudium i Vivalla den 27 mars 2019

18Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli.  19Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött.  20Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran  21och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria.  22Därför räknades han som rättfärdig.  23Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig  24utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus,  25som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. (Romarbrevet kap 4 v 18-25)

Tro en nödvändighet, hur många gånger har jag inte sagt det. Frågan är inte om man tror utan på vad. Ovan handlar det om stamfadern Abrahams tro. För honom var tro det samma som hopp. Han hoppades på Gud, hoppades att löftet till honom skulle infrias att han skulle få bli ”far till många folk”, detta trots han var hundra och hustrun Saras ”moderssköte var dött”.

Löftet infriades och han blev den stamfader han skulle bli. Eller om vi får ta det vardagligt. Abraham växte in i den kostym som var avsedd för honom.

Så var det och så är det; när tron får karaktären av hopp och hoppet infrias innebär det ofta för den troende att hon växer in i den kostym som är avsedd för henne.

Nu skall alla kristna inte bli som Abraham. Långt därifrån. Men något skall vi bli och det gäller varenda en av oss. Gud har en plan för varje enskild människa. Den förhoppningen har varje kristen eller borde ha.

Vad skall vi då bli? Vår reformator Martin Luther visste besked. Han sade; fromma övningar och späkningar i all ära, men det är inte till sådana en kristen är kallad. En kristen skall leva i sin kallelse. Det betyder ära Gud genom att vara och göra utifrån sin förmåga. Vardagslivets arbeten och sysslor är den kristnes sätt att ära Gud, tyckte Luther. Och jag håller med honom.

Men är det inte ”skämmigt” att inte vara lika from som de fromma? Tappar vi inte självförtroendet  när vi fattar långsammare än andra och orkar mindre?

Att göra sig fri från sådana tankar är inte lätt, ens för en kristen. Vi kan inte låta bli att jämföra oss med andra och det skär i mången kristens hjärta när man själv inte befinner sig tillräckligt högt upp i ”hackordningen”.

Men det finns bot. Och boten heter helgelse. Och helgelse i sin tur bygger på att betrakta Kristi frälsningsverk. Och Kristi frälsningsverk kan i sin tur sammanfattas i textens ord;

vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus,  25som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.

Att besinna detta att mitt liv och min frälsning inte hänger på varken min förmåga eller min fromhet utan på honom som gjorde det för mig. När jag tar emot detta i tro och sen i överlåtelse tar vara på det, släpper min prestationsångest och mina mindervärdeskänslor. Jag kan i lugn och ro vara den som Gud skapat mig till att vara.

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s