Bibelstudium i Vivalla den 10 april 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 15 19 När en trosföreställning är bekämpad kommer en annan i dess ställe)

Bibelstudium i Vivalla den 10 april 2019

6Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt. 7Mose fick lära känna hans gärningar, Israels folk hans verk. 8Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek. 9Han går inte ständigt till rätta med oss, hans vrede varar inte för evigt. 10Han handlar inte mot oss som vi förtjänat, han ger oss inte våra synders lön. 11Ty så hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. 12Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvisar han vår synd. 13Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. 14Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull. (Från Psaltaren 103)

Som psalmen ovan jublande förkunnar, så vill vi kristna gärna tänka oss Gud. För många av oss är denna vår gudsbild väl underbyggd. Vi har fått den hemifrån, från mötet med andra människor, från kristna som vi litar på, från den Jesus som gick omkring och hjälpte alla. Vi har fått den som svar på detta förunderliga att vi lever och har tillgång till den ljuvligaste av världar.

Gud är rättfärdig, står det. Och till rättfärdigheten hör att han också är förlåtande mot ”dem som fruktar honom”. Denna förunderliga form av rättfärdighet kopplad till förlåtelse, en rättfärdighet som inte är överslätande och en förlåtelse som är total, känner flera av oss igen. Den motsvarar vår bild av vår frälsare, Jesus Kristus.

Detta är det ena. Om vi inte blivit förblindade finns för oss kristna också något annat. Jag kallar det trons dråpslag.  Det är inte som vi tänkt oss. Naturen är inte alltid välvillig, vår omgivning inte alltid god, Guds rättfärdighet tycks oss motsatt det vi föreställt oss.

Detta dråpslag är ingen av oss som kallar oss kristna befriade från. Det finns i trons själva centrum. Bara den som är blind kan undgå att se det. Denna text från den 103:dje psalmen är med rätta placerad på 5 i Fastan, försoningens söndag som för oss in i stilla veckan och korsdramat.

Att se nåden och barmhärtigheten å ena sidan och erfara dråpslaget å den andra, tillhör själva förutsättningen för den kristna tron. Det ena hör ihop med det andra, det ena skall bejakas och det andra får på inga villkor förnekas.

På den grunden finns den kristna trons fördjupning först när Guds godhet kopplas till korsets hemlighet. Korset finns överallt, katastroferna avlöser varandra, meningslösheten grinar oss i ansikten. Vi måste därför stanna upp vid korset, vid katastrofen att Guds utvalde brutalt avrättades, att det goda kan förintas av onda krafter.

Varför, måste vi fråga oss. Ständigt tvingas vi ställa den frågan. Hoppar vi över den är det ute med vår kristendom. Våra självklara svar på att Gud trots detta är god, att det finns någon mening i lidandet, att Gud trots allt är rättvis, måste tvingas till tystnad. Förkrosselsen över verklighetens hårda lagar måste få tränga in i våra själars innersta.

När så skett, men först då är vi mogna att lyssna på orden om uppståndelse och evigt liv. Kristen tro är och skall vara motsägelsefull. Den troende får se tillvarons ljuvlighet samtidigt som hon tvingas se ner i djupet av meningslösheten. Först ur detta föds det sanna hoppet, närd av den ständigt verkande uppståndelsen.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s