Bibelstudium i Vivalla den 17 april 2019

(Se även ”Med mina glasögon 4” 16 19 Rullgardin ner.)

Bibelstudium i Vivalla den 17 april 2019

4Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis. 5När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. 6Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig. 7Herren Gud hjälper mig, därför känner jag inte skymfen, därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta, jag vet att jag inte blir sviken. 8Han som skaffar mig rätt är nära. Vem söker sak med mig? Låt oss mötas inför rätta. Vem vågar vara min motpart? Må han stiga fram. 9Ja, Herren Gud hjälper mig, vem kan då få mig fälld? De blir som utslitna kläder, malen skall äta upp dem. (Jesaj 50:5-10)

Här är det profeten som talar. Vi kallar honom inte Jesaja utan Deuterojesaja på grund av det speciella innehåll som präglar Jesaja 40-55.  Profeten vittnar om sitt öde, ett öde som har sin motsvarighet i mångas; i individers, i folkgruppers, i länders. Profeten har mer än annat sin efterföljare i Jesus. I Jesus blev det som det var för profeten, bara så mycket tydligare och så mycket mer efterföljansvärt för dig och mig som kallar oss Jesu lärjungar.

Hur kan det komma sig att bibeltexter liksom smittar av sig, f a att de gestalter som bibeltexterna handlar om får människor att utforma sina liv utifrån dem?

Inte vet jag, det bara är så att människor påverkar varandra, att den enes liv går över i den andres i ständigt nya variationer. Det gäller inte enbart oss som kallar oss kristna, det är allmängiltigt.

En märklig form av imitationsbeteende är allmängiltigt bland oss människor. Den som imiterar blir aldrig en kopia av förebilden, alltid något annat, men ändå så lik sin föregångare.

Det specifika då med oss, det som återkommer i alla oss som följer profeten och i sista hand Jesus i spåren, vad är det?

     Det avgörande är lärjungaskapet, att vi lyssnar på och försöker efterlikna vår Mästare, att vi tar emot som det står ”på lärjungavis”. För profeten innebar detta prygel, skymf och bespottelse. För Jesus något ännu värre, prygel, smädelse och korsfästelse

På något sätt har detta sin motsvarighet i en kristens liv. Att vara kristen innebär aldrig enbart lycka, aldrig enbart framgång, däremot alltid plågsam belastning. Jag tänker inte enbart på yttre plåga utan också på inre. Själv vet jag hur svårt det är att kämpa för tron när det mesta talar emot, när trons uttryck och sanning är undanskymd av de många för vilka Gud blivit en fiktion. Hur lätt är det inte att ryckas med av de många, att automatiskt rätta tankebanorna efter de mångas mening.

Hur svårt är det inte att som Jesus lyfta fram personer och företeelser som andra föraktar. Hur lätt är det inte att schackra med det ”Jesussamvete” som givits mig i tron.

För profeten gällde övertygelsen att han stod på Guds sida och därför var oövervinnerlig, för Jesus att han, vad som än hände, vilade i Guds famn. För mig att jag får ty mig till Jesus. Någon egen rak rygg har jag nämligen inte, inte heller äger jag en gudsnärhet som bär genom allt. Jag måste ta skydd hos Jesus, varje dag får jag göra det. Mitt liv i trons efterföljelse behöver ständigt förnyas för att jag inte skall sköljas med av den allmänna meningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s