(Se även ”Med mina glasögon 4” 17 19 Jag en legosoldat)

Bibelstudium i Vivalla den 24 april 2019

1Kom, låt oss vända tillbaka till Herren Han rev, och han skall läka oss, han slog, och han skall förbinda oss. 2Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom. 3Låt oss lära känna honom, låt oss sträva efter kunskap om Herren. Så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden. (Profeten Hosea kap 6:1-3)

Tillåt mig vandra bakom de trosföreställningar och bilder av verkligheten med vilka vi orienterar oss i  tillvaron. Tillåt mig att för en gång skull tiga med min ständiga påminnelse om trons nödvändighet för såväl själsfrid som stimulans att verka.

Vad finns där bakom våra trosföreställningar och bilder? Ett tillvarons du, eller om du så vill ett för alla oundvikligt faktum som ingen kan undvika att förhålla sig till. Detta oundvikliga faktum ger men tar också tillbaka, bygger upp, men river också ner, visar sig å ena sidan ljuvlig, å den andra förfärande.

Vi kan rubba detta obönhörliga, men aldrig i grund förändra det. Om jag så gör hundra armhävningar om dagen kommer den tid då armens kraft avtar och dess förmåga förtvinar.

Många av oss som kallar oss kristna värjer oss för att kalla detta du, detta tillvarons faktum för Gud. Den Gud många av oss tror på enbart ger, tar aldrig. Guds motsats däremot, den allestädes närvarande ondskan, är den som tar. Allt ont och svårt skjuter vi undan till den oförklarliga ondskans herradöme.

Andra, de som inte ger kristen tro tid och rum, gör på liknande sätt, skjuter ifrån sig så gott det går, hänger upp sin existens på det som befinner sig fjärran från det oundvikliga avtagandet och döden.

Men profeten Hosea håller det ena samman med det andra, det onda med det goda, livet med döden. Allt lägger han under Guds välde. Det samma gör 5 Mosebokens författare, som låter Gud säga,  Det är jag som ger död och liv, jag som sårar och läker, ingen kan rycka något ur min hand. Och jag skulle kunna fortsätta i en bibel där det aldrig kommer dithän att den Gud som där förkunnas görs maktlös inför det oundvikligt svåra. Bibelns Gud är alltför stor för detta. Som om Gud inte hade all makt.

Med dessa insikter om dödens samband med livet, delade av medvetna människor, troende som påstått icketroende, går vi till korset. Vad finner vi där?  Liv förenat med död, Kristi liv förenat med hans död och en Kristus som utropar, min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.Livets sanning är i korset komprimerad i en enda punkt, ont är där förenat med gott, liv med död.

Vid detta kors förändras inte vår verklighet, löses inte Gudstrons gåta. På det oförklarligt onda ger korset inga svar, ens för den mest hänförde kristna.

Vad är det då som ges? Nya ingångar att se på Guds hållning till det onda. Dessutom en strimma av hopp grundat på profetians uppfyllelse. Hos Hosea förutsägs uppståndelsen i textens ord, på tredje dagen reser han oss upp.

     Uppståndelsen som faktum erfor den uppståndne, han och ingen annan, vare sig före eller efter honom. Men hoppet finns där att också jag skall få följa honom efter, ett hopp som ständigt hålls vid liv  när jag lever i trons umgängelse med min uppståndne frälsare.