(Se även ”Med mina glasögon 4”, 19 19 Gudstjänst inte bara för gudstjänstbesökare)

Bibelstudium i Vivalla den 8 maj 2019

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde.  24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat. 25Jag skall sluta ett fredsförbund med dem. Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna.  26Jag skall låta dem bo kring mitt berg. I rätt tid skall jag ge dem regn, ett välsignat regn skall det vara.  27Markens träd skall bära frukt och jorden skall ge gröda. Folket skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren. (Hesekiel 34:23-28)

I det utvalda folkets (Israels) fångenskap och förtvivlan är denna profetia av Hesekiel framsagd. Den tillhör det hos denne profet som för oss är direkt begripligt och tillämpligt. Vi kristna tänker genast på Jesus som profetians herde, på fred och på ett liv i harmoni med den natur som vi är en del av.

Men hur är det egentligen med profetior som denna? Hur förhåller de sig egentligen till verkligheten? Själv nalkas jag profetior som den i vår text med en alldeles bestämd förförståelse.

För mig  tillhör profetior och trosföreställningar något för mänskligt liv kännetecknande. De står i ett bestämt förhållande till den verklighet vi lever i. Så här föreställer jag mig förhållandet.

Tidens föreställningar formar tron. Samtidigt formar tron tidens föreställningar. Vår längtan formar tron, samtidigt formar tron vår längtan. Upplevd verklighet formar tron, samtidigt formar tron den upplevda verkligheten. Allt i ett ständigt pågående växelspel. Förhållandet är allmängiltigt. Hesekiels profetior är inget undantag.

Hesekiels verklighet var de utvaldas fångenskap och krossade förväntningar. Det var naturens uppror, det var torka och hotande vilddjur. Detta den ena sidan av verkligheten. Den andra var hans längtan, hans drömmar med andra ord hans tro.

Ur detta föddes trosföreställningar om en kommande Messias, om ett fredsförbund mellan Herren och hans folk, om en natur som gav sin gröda där alla vilddjur var utrotade, trosföreställningar inspirerade av levande Gud.

Tro inte, säger jag till mig själv, att Hesekiel var något undantag. Hans profetior och drömmar levde som våra i samspel med upplevd verklighet. Tro inte, säger jag när jag läser i bibeln, att denna boks alla författare var opåverkade av den verklighet som var deras. Tro inte att bibeln som ”himlens sanna sanning” är nedsänkt till jorden som något helt annorlunda. Även bibeln är indragen i ett växelspel där tidens sanningar formar tron, samtidigt som tron formar tidens föreställningar.

     Vad är det då att vara kristen? För mig att i detta trons växelspel föra in Kristus som föremål för min längtan och min tro. Det är att inte bortse från honom när jag läser Hesekiels profetior, t o m att låta honom bli profetiornas uppfyllelse. Detta utan att vara blind för att också Kristus var indragen i det oundvikliga växelspelet mellan tro och verklighet.

När så Kristus finns där står visst klart. Som kristen tillhör också jag de utvalda. När Hesekiel talar om Israel, är det mig han menar. Och har inte jag drabbats av fångenskap och förtvivlan likt Israel är det min uppgift at lyfta andra upp ur deras elände. Och inte tillhör jag med Kristus för ögonen dem som skakar på huvudet när tidens profeter tolkar naturens tecken även om jag är betänklig över deras snabba slutsatser. Också jag står upp för ett liv i harmoni med den natur som är vår. Hesekiels drömmar om ett himmelrike på jorden är också mina.