(Se även ”Med mina glasögon 4, 20 19 Det är på föreställningsvärlden det hänger)

Bibelstudium i Vivalla den 15 maj 2019

4Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild.  (Paulus 2 brev till korinthierna kap 4 v 4)

 7Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.  8Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös,  9förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.  10Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.  11Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.  12Alltså verkar döden i mig och livet i er.  13Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag.  14Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er. (Paulus 2 brev till korinthierna kap 4 v 7-14)

I 2 Korinthierbrevet är Paulus så autentisk som det går att vara. Jag har ur 2 Korinthierbrevet kapitel 4 skurit ut först en vers sen ytterligare sju versar för att visa vad det handlar om när Paulus blottar vad som rör sig i hans innersta.

Det första utsnittet, vers 4, är tyvärr allmängiltigt. Det gäller i lika hög grad nu som det gjorde på Paulus tid. Fortfarande finns det människor som inte grips av ”härligheten hos Kristus”. Detta trots klockrent budskap om honom och klockrena Kristusefterföljare som i handling gör Kristus levande framför ögonen på dem. Paulus kallar såna människor förblindade av denna världens Gud.

Så är det förstås, bara så att denna förblindning är något mer eller mindre allmängiltigt. Vi tänder inte alltid på det bästa utan på det som är bäst för oss själva. ”Denna världens Gud” förblindar oss genom att göra oss allt mera förankrade i vår egen självupptagenhet. Detta i lika hög grad i kristna som i andra sammanhang.

Så långt det negativa, nu till det positiva, det som handlar om Kristus nu. Nu, det var ursprungligen då Paulus skrev sitt brev. Då vittnar denne Paulus hade Kristus på ett märkligt sätt förkroppsligats i honom själv. I sin förkunnelse för att vinna människor för Kristus hade det hänt som en gång hände Kristus. Paulus fick gå in i ett lidande som inte bara liknade Jesu lidande utan som också innebar att han fick gå in i den verklighet som var Kristi.

Paulus såg det andra inte såg, att det spirade liv i hans egen död, att gränserna mellan död och liv sprängdes, att livet spirade mitt i döden. Jesus hade blivit mer än en förebild för Paulus, Kristus hade tagit gestalt i honom.

För mig innebär det att kristen tro är ”framtung” och måste vara framtung för att bli verklighet och inte stanna i tanke. Framtung i betydelse att det inte är Kristus då, inte läran om Kristus, inte trossystemet kristendom, som visar trons sanning. Sanningen om ”dåting” är alltid relativ. Till och med det som hände för några minuter sedan är historia och i och med bara något relativt sant.

Kristen tro är att bildlikt talat ha Kristus innanför skjortan, det är att leva Kristus. Det är också att stärkas genom att se tillbaka, inte minst genom att fördjupa sig i skrifterna om Kristus. Men den autentiska tron utspelas i verkligheten, ja är verklighet.

Tack och lov tillhör jag dem som insett att Kristus är ett med verkligheten. I den meningen tillhör inte jag ”de förblindade”. Men med min efterföljelse måste jag ständigt stava, stava om och sen stava om igen. Martin Luther menade att kristen tro är ett ständigt omtag, förlåtelse och upprättelse som varar livet ut. Jag lever i det omtaget. Glimtvis innebär min efterföljelse att jag ser det jag tror på.