(Se även ”Med mina glasögon 4”, 26 19 Det vi äger är oss givet)

Bibelstudium i Vivalla den 26 juni 2019

 1Hör på mig, ni fjärran länder, lyssna, ni avlägsna folk! Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. 2Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger. 3Han sade till mig: Du är min tjänare, Israel, genom dig skall jag visa min härlighet. 4Jag tänkte: Förgäves har jag ansträngt mig, fruktlöst och fåfängt förött min kraft. Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud. 5Nu har Herren talat, han som skapade mig till sin tjänare redan i moderlivet, för att jag skulle föra Jakob tillbaka och låta Israel samlas hos honom.

Så skulle jag vinna ära inför Herren och min Gud vara min styrka. 6Han säger: Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. (Jesaja kap 49: 1-16)

 Bibeltexter är framåtsyftande, ofta  ”nutexter”. Detta utifrån att den Gud som bibeln vittnar om fortfarande verkar. Både skapelsen och frälsningen är ett pågående verk som avslutas först när tiden tar slut.

Mot den bakgrunden läser jag den profet som uppträder i Jesaja 40-55. Denne tillhörde Jesajajakretsen, kallas vanligtvis Deuterojesaja och verkade under den babyloniska fångenskapen på femhundratalet före Kristus.

Min läsning av bibeln som oavslutad faller ut sig av sig själv vid läsning av texten ovan. Herrens tjänare som här talar genom profetens mun  var ursprungligen Israel (v 3), ett Israel som tecknas som en personlighet. Profetian, går sedan närmast osynligt över i teckningen av en individuell personlighet (läs noten till 49:1 ff i Bibel 2000) för att slutligen nå sin fullkomning  i en profetia om Herrens tjänare Kristus. Det är först denne Kristus som sprängde de gränser som texten vittnar om. Herrens tjänare blev inte enbart till ett ljus för det egna folket, utan för alla (v 6)

I och med att frälsningen gäller alla  är också du och jag inräknade. Inte så att allt som avsåg Herrens tjänare också gäller dig och mig. Det är inte säkert att vare sig din eller min mun är lik en vass pil (v 2). Inte är det heller med nödvändighet så att även jag som Herrens tjänare skall kämpa fruktlöst men ändå av Gud få min rätt (v 4) Åtminstone gäller inte detta mig. Hur många gånger har jag inte kämpat fruktlöst och det med de renaste motiv, men ändå inte fått erkännande för det.

Men det grundläggande gäller även dig och mig, tro inte annat. Tro framför allt inte att du och jag tillkommit av en slump. Vi lever från livets början till livets slut i Guds kallelse. Gud ville mitt liv, Gud skapade mig till en uppgift om än alls så liten och den räddning som skall ”nå över hela jorden” är också min räddning.

”Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min moders sköte”, gäller fullt ut varje människa.

Vad är det då utifrån detta att vara en kristen? Det är f a inte att grotta ner sig i bibelord som vore de absoluta sanningar, fixt och färdiga lika ett ståtligt tempelbygge. Istället är en kristens kännemärke att hon tar vara på Ordet som ”nusanningar” med tillämpningar som gäller även henne själv.

Texten ovan visar detta tydligare än många andra bibelord. Som vi sett gällde textens sanningar ursprungligen ett folk (Israel), var dessutom adresserat till en enskild person, fick sin uppfyllelse i Kristus och äger i långa stycken sin tillämpning i varje enskilda människa.

Att vara kristen blir utifrån detta att se att Gud fortfarande verkar, ta vara på det insedda för att sedan tillämpa att skapelsen och frälsningen är ett pågående verk där hon själv är indragen.