(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 4”, 30 19 Syftet, det är på syftet det hänger, vrålade han)

Bibelstudium i Vivalla den 24 juli 2019

9Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.  10Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet. ( 1 Petrusbrevet kap 2 v 9 f)

1 Petrusbrevet är inget vanligt brev. Det är en av många sammanfattningar av kristen tro. Aposteln Petrus är det som i detta brev förkunnar för den lilla spillra kristna som lever i romerska provinser i Mindre Asien. Att aposteln Petrus talar står troligen för att det gudsord som här fått formen av ett brev utgår från honom och  slutligen nedtecknats i kretsen kring denne apostel.

Den allmänna bakgrunden tänker jag mig vara följande. De Petruskristna är trängda. Sociologiskt är de en liten hatad och förföljd sekt utan framtid. Men det vägrar de Petruskristna erkänna. Tvärtom vet de sig vara  pionjärer för något nytt och allt omvälvande.  De betraktar sig som banérförare för den ny mänskligheten, den mänsklighet som fötts på nytt genom Kristus. Detta ser jag som orsaken till  att Petrus talar som han gör i texten ovan. Och det är förklaringen till att brevet inte fallit i glömska utan fogats till Nya testamentets heliga kanon.

Samtidigt är de stora orden  som Petrus förkunnar ett omtag. Det är ett omtag hämtat från Gamla testamentet med dess tal om Israel som det utvalda folket och Jerusalem som hela världens centrum.

Texten ovan skulle för den delen oförändrad platsa i det Gamla Testamentet. Den skulle dessutom inta en central plats utifrån sitt innehåll. Men nu står den inte i Gamla testamentet utan i det nya. I och med det blir allting vänt upp och ned.

Nu får textorden ny betydelse. När Israel som här står för Kristus blir kristusanhängarna i sin tur  ett utvalt släkte, kungar, präster, ett heligt folk, men nu inte i den gamla betydelsen. Det i Kristus utvalda folket härskar genom att tjäna. Men tjänandet är inte blint, det fullkomnar Kristi offer.

Hur kan detta ske? Genom Kristus och enbart genom honom. Vår del i detta verk är att bli ett med Kristus. I återspeglingen av Kristus fullkomnas det som redan är fullkomnat.

När skall allt detta sägas? Var hör det hemma? Att det är ett kontraproduktivt tal i ett läge av kristen dominans, säger sig självt. Där kristen tro redan dominerar tro och världsbild, där kristendomen har ett fast grepp om hela befolkningen, är det helt andra ord och tankar som skall födas bland dem som är bärare av kristen tro. Då förbjuder oss Gud att ens tänka på dominans. Då är uppgiften en enda, att lyfta upp de svaga, förbanna orättfärdigheten, lovsjunga Kristus och leva i och för försoning. Om inte förvandlas vi till förtryckare.

Talet om Kristus som den ende och om hans efterföljare som det heliga folket hör hemma där kristna är förtryckta. Det har sin rätta plats i sammanhang där Kristus och tron på honom föraktas och hotas av utplåning. Eller, som det är för oss, när vi kristna respekteras i den heliga trosfrihetens namn, men där allt vi säger och tycker negligeras av en folkmening som förmedlar budskap av annat innehåll.