(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 4”, 32 19 Gud ”famnar” man eller också ”famnar” man honom inte.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 augusti 2019

En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus.  5Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud.  6Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.

7Redan dödens tjänst, som byggde på bokstäver inhuggna i stentavlor, tillkom under en sådan härlighet att israeliterna måste vända bort blicken från Moses ansikte; så stark var strålglansen från hans ansikte, fast den snart försvann.  8Hur mycket större härlighet skall då inte omge Andens tjänst!  9Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara.  10Det som förr hade sin härlighet visar sig inte ha någon, så snart den jämförs med den överväldigande härligheten.  11Ty om det som försvinner hade härlighet, hur mycket större är inte härligheten hos det som består. (Paulus 2 brev till korinthierna kap 3:4-11)

I Andra Korinthierbrevet ställs det gamla mot det nya. Mellan raderna skymtar faran att det gamla skall äta sig in i det nya så att allt i slutändan blir vid det gamla.

Jag börjar med det gamla. Det gamla är bokstaven, eller rättare de fulländade  bokstäverna, den heliga lagen. I all sin härlighet dödar den därför att den inte kan ge liv, hävdar Paulus. Dess svaghet visar sig när lagen löses upp och görs tillämplig, påstår jag. Då tappar den i helighet. Varför? Därför att det är människor som skapar tillämpningarna, inte laggivaren själv, Gud Fader. Och då blir det som det blir.

Det nya är Anden, skriver Paulus. Anden klarar det bokstaven (lagen) inte förmår. Inte så att den gör den heliga lagen ogiltig, men så att Anden livar lagen, ger den liv. Mer än annat öppnar Anden  för lagens tillämpningar som inte bär den mänskliga bristens kännetecken.

Anden, vem år då denne Ande? Anden är den uppståndne Kristus, den Kristus som fortsätter att förkunna det försoningens evangelium som han en gång förmedlade till sina lärjungar. F a är  det den Kristus som dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem. (2 Kor 5:15)

Som Ande uppfyller den uppståndne oss med ett liv präglat av Jesu försoning, en försoning som är lik en livgivande  kraft i vårt inre. Med Anden inom oss har vi blivit genomandade av Kristus och med denna syrerika andning i våra lemmar uppfyller vi lagen, dvs lever rättfärdigt utan att behöva tveka om rätt väg. Lockrop är det enda vi behöver höra, lockrop där den uppståndne påminner oss om de rätta vägvalen. Sådana lockrop består oss Kristus med. Detta inte minst via Paulus maningar i sina brev.

Tyvärr kommer verkligheten emellan med alla sina om och sina men och sina hänsyn. Det dröjer ej länge så är vi tillbaka i det gamla igen. I sak betyder återgången att vi förlitar oss mer på oss själva än på den uppståndne. Och än en gång tar vi lagen i egna händer. Vi låter inte Anden tillämpa lagen. Vi gör det själva.

Men så får det inte förbli. Vi måste tillbaka till Kristus, tillbaka till ett liv i Anden. Och tillbaka kommer vi i en daglig omvändelse och i en daglig förlåtelse. Åtminstone är det så när Martin Luther får lägga ut vår färdriktning.