(Se även ”Med mina glasögon 4”, 38 19 Odla försvara och stödja)

Bibelstudium i Vivalla den 18 september 2019

Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom. Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom. Hans trofasthet når till kommande släkten, när man håller hans förbund och minns vad han befallt och lyder. (Psaltaren 103:15-18)

När du läser Psaltaren; tro inte att psalmen har dumpit ner från himlen med ett oföränderligt gudomligt budskap adresserat just till dig. Tänk i stället att du framför dig har ett mänskligt vittnesbörd.

Sätt ditt hopp till att du bakom skarvar och redigeringar i texten, för såna är inte ovanliga i Psaltaren, kan finna en from människa som med klappande hjärta bekänner sin längtan och sin tro.

Läser du Psalm 103 kan du vara säker på att lyckas. I den psalmen är psalmistens både klappande hjärta och gudslängtan närmast övertydlig.

Låt dig inte luras av den inledande författarangivelsen. Den är tillagd efteråt.

David har inget med psalmen att göra hur mycket denne än behagade kung Saul med sitt strängaspel (1 Sam 16:23)

I den första delen av psalmen (v 1-5) tar sig psalmistens förhoppningar uttryck  i en förhoppningarnas bekännelse. Psalmisten förlitar sig på att Gud förlåter ”alla mina synder”, ”botar alla mina sjukdomar” och ”räddar mig från graven”.

I det avsnitt av psalmen som utgör vår text kan man bakom psalmistens bekännelse till Guds nåd och trofasthet ana inte enbart psalmistens utan också samtidens syn på livets villkor.

Människans dagar är som gräset skriver han. Tidigare har han närmast som en självklarhet jämfört människan med jordens mull. Allt mänskligt är för psalmisten förgängligt. Någon separat själ har han inte hört talas om. Kroppen och själen (livet) ser han med sin samtid som två delar av samma sak. När den ena dör, dör också den andra. Livet lever vidare i de efterkommande, i barn och barnbarn. Detta antytt i orden ”hans (Guds) trofasthet når till kommande släkten när man håller hans förbund…)

Predikarens ord är psalmisten långt ifrån främmande:

Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.(Pred 3:19)

Det som i detta stycke skiljer psalmisten från Predikarens författare liksom för den delen en ateist av dags datum är att psalmisten har en relation till Gud. Allt relaterar psalmisten till Gud. Det hopp han har, har han i Gud.

Det är insikten i Guds väsen som gör att psalmistens världsbild är på väg att sprängas. För den Gud psalmisten satt sin lit till är ingenting omöjligt. Gud kan bevara t o m det som är som gräs och mull. Därav hans ord i början på psalmen ” han räddar mig från graven oh kröner mig med nåd och barmhärtighet” (Ps 103:4)

Men psalmisten gör ingen lära om det eviga livet. Det tillhör en senare tid. Vad han äger är  insikt i Guds väsen därav hans förhoppning.

Jag undrar om inte vi sena tiders kristna befinner oss i samma läge. Vi har insett att själen inte lever sitt eget liv utan är ett med våra kroppar. Vi har också insett att himmelriksföreställningarna som växt fram från senjudisk tid och framåt är färgade av sin samtids föreställningsvärld. Kvar står Gud, Gud i Kristus. I tron på honom äger vi vår evighetsförtröstan.