Vi och dom och sen fortsättningen

(Bibelstudiet följs upp av en tillämpning med samma rubrik i ”Med mina glasögon 4”)

Bibelstudium i Vivalla den 25 september 2019

Han (Herren) skall höja ett fälttecken för folken, förena de skingrade av Israel och samla de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn. Då skall Efraims avund upphöra och Judas fiendskap ta slut. Efraim skall inte avundas Juda och Juda inte hysa fiendskap mot Efraim. De skall slå mot filisteernas sluttning i väster, tillsammans plundra folket i öster. Edom och Moab skall falla i deras händer, ammoniterna bli deras lydfolk. (Jesaja 11 v 12 ff)

Kristen tro har varken sitt ursprung i filosofi eller vishetslära. Den har mer sin början i stamreligion än i spekulationer om Gud som alltings ursprung och mål, mer i vi och dom-tänkande än i drömmar om en upphöjd Gud som vishetens källa. Kort uttryckt verkar bibelns Gud här och nu och denne Gud står på min och de våras sida när vi följer hans bud, aldrig i lika hög grad på de andras. Att Israel före alla folk var löftesfolket, om det rådde ingen tvekan.

Texten ovan från den första delen i Jesaja illustrerar riktigheten i det ovan sagda. Det ärviför hela slanten i huvuddelen av denna text. Visserligen inte ett förverkligat vi, mer ett förhoppningarnas vi. Den dag skall komma, förkunnar profeten, då ett skingrat Israel åter skall förenas till ett. Men inte bara så; den interna fiendskapen mellan norr och söder i landet, den mellan Efraim och Juda skall dessutom upphöra, lyder profetian. Den skall upphöra av den självklara anledningen att Gud skapat de två stam-grupperna Efraim och Juda till samhörighet. De hör samman som två varandra närstående syskon.

Om just detta har jag som bibeltolkare och kristen inget att säga. Tvärtom; religiösa vishetsläror  har inte heller jag något till övers för. Däremot kan man aldrig få nog av maningar till enhet. Det blir ödesdigert om de som hör ihop splittras, där de enas ställs mot de andra, när ”vi och dom-tänkande” tar överhanden.

Det blir svårare för mig som kristen bibelläsare när profeten siar om vad som skall ske när de kringspridda förenats till ett och av de två syskonfolken blivit ett enda. Då skall nämligen, profeterar Jesaja, Efraim och Juda tillsammans slå mot filisteerna i i väster och plundra folken i öster. Edom och Moab skall besegras och av ammoniterna blir ett lydfolk.

Det finns alltså inte bara ett ”vi” i texten utan också ett ”dom”, ett äkta ”dom” inte ett falskt som när Efraim stod mot Juda. Och dessa ”dom” är fiender på riktigt och mot dem inte bara kan utan skall man handla på det mest brutala sätt.

Just här befinner vi oss vid en inte bara en religiös utan också en allmänmänsklig skiljeväg. Vid den skiljevägen står Jesus, juden Jesus, som inte förnekat men å ena sidan individualiserat förhållandet ”vi och dom”, av folk gör han enskilda människor. Å den andra sidan vänder han alla former av vedergällning ryggen. Mest radikalt sker detta i Bergspredikan där Jesus manar sina lärjungar inte bara att fördra utan också att älska sina fiender.

Så långt går Jesus i sitt avvisande att det för mig som förkunnare inte duger att försvara bibeln med att det som gällde då inte gäller nu. Tvärtom måste en kristen, vare sig han är förkunnare eller inte, vända ryggen åt gammaltestamentliga utsagor som hyllar plundringar och tillspillogivning.

Detta betyder inte att Jesus vänder förbundstänkandet ryggen, inte att vi och dom-tänkandet upphört att gälla. Nog gäller det men utifrån nya utgångspunkter.