(Se även ”Med mina glasögon 4” 40 10 Om hänsynen till rötterna.)

Bibelstudium i Vivalla den 2 oktober 2019

Lova Herren, ni hans änglar, starka hjältar, som gör vad han befallt! Lova Herren, hela hans härskara, ni som tjänar honom och gör hans vilja! Lova Herren, alla hans verk, överallt i hans välde! Lova Herren, min själ!   (Psaltaren 103, slutversarna)

En psalmist som uppmanar människor att stämma upp i lovsång till alltings skapare och uppehållare vinner genklang. Förstås lyssnar inte alla. Människor som äger sin vinning i nedbrytande verksamhet vill inte delta. Sin uppmaning till lovsång riktar heller inte psalmisten till dessa. Det är till änglar, starka hjältar, Guds härskara(= kollektivet änglar), ja till allt som står Herrens tjänsthan vänder sig och bland dessa finns inga onda makter.

Hur är det då i en kultur som vår som gör sitt bästa för att lägga alltings skapare och uppehållare, d v s Gud åt sidan? Inte ens här talar psalmisten  för döva öron. Hos oss är det  ofta Naturen som får representera Gud. Våra naturprogram i radio och på TV är en enda lovsång till en närmast personifierad natur.

Oftast är det förstås människan som ställs på Guds plats. Hon ikläds en storhet som annars endast tillkommer Gud. Denna människans ”iklädda storhet” är vår västerländska kulturs själva kännetecken.

Jag hämtar mitt exempel på detta från EU-kommissionens tillträdande innehavare, Ursula von der Leyen. Hon talar i dagarna om att bevara europeisk identitet och hon lär mena att vi skall värna om just denna människans ”iklädda storhet” (människovärde, demokrati, feminism osv) som blivit det kännetecknande draget för europeisk identitet.

Det är svårt att tro på Gud säger många idag. Det är så mycket som händer som inte får hända. Så var det förvisso också för psalmisten. Tidigare i denna psalm talar han om förtryck, synder, sjukdomar och död som drabbat honom.  F a tillvarons intighet har han i sikte. Psalmisten liknar människan med gräset som spirar men snart vissnar bort och där ingenting i fortsättningen kan vittna om hennes existens. Ändå manar han till lovsång.

Märk att uppståndelsetro för den gammaltestamentliga fromheten var något främmande. Tanken på en odödlig själ var okänd. Kropp och själ bildade under gammaltestamentlig tid en oupplöslig enhet.

Evighetstron banade sig så småningom fram ur upplevelsen av Guds storhet, av  en Gud som i sin kärlek kan göra det omöjliga, låta det som vissnat och blåst bort få liv igen.

Så långt om den lovsång som inte kan tvingas till tystnad trots att en hel  kultur satt en ära i att åstadkomma  detta. Nu om psalmens förhållande till änglar och himmelska väsen liksom till hela den härskara som omger Guds tron, d v s till alla dessa som han manar till lovsång.

Om alla dessa väsen kan mycket sägas. Inte minst att dessa mer än annat formats av sin samtid. Det betyder av en föreställningsvärld som är så långt ifrån vår som den kan komma. I sin kulmination utvecklades i senjudendomen en avancerad änglalära där tidens fromma trodde sig känna till både vad änglarna hette och vad de hade för uppgifter. Dåtidens science fiction med andra ord i biblisk klädnad.

Hur ställa sig till detta? För mig gäller att änglaväsen och himmelska härskaror mindre låter sig bestämmas  av vad som påstås om dem ,,mer av i vems tjänst de står. Är det Herren som råder över dem är dessa inget annat än speglingar av sin Herre och som sådana mättade med budskap till mig.

Så går mina tankar mer än annars i min meditation över min frälsare. I allt stod min frälsare i Herrens tjänst. Så helt var Jesus Kristus uppfylld av Gud att vi låtit vår bild av Gud formas av vår bild av honom.  I själva verket är detta min kristna tros hemlighet. Denne, ängel över alla änglar, oförliknelig i sin storhet, stod i Guds tjänst, det var och är det på vilket min tro bärs.