(Se även ”Med mina glasögon 4”, 42 19 Omtanke som förutsättning för ansvar.)

Bibelstudium i Vivalla den 16 oktober 2019

2Så säger Herren: Det folk som undkom svärdet fann nåd i öknen. Israel var på vandring för att finna ro, 3ur fjärran uppenbarade sig Herren för dem. Med evig kärlek älskar jag dig, därför har jag så länge visat dig godhet. 4Än en gång skall jag låta dig blomstra, ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel. Än en gång skall du smyckad med bjällror träda ut i glädjedansen. 5Än en gång skall du plantera vingårdar på Samariens höjder, och de som planterar skall själva skörda frukten. 6Ja, det kommer en dag då väktarna skall ropa från Efraims berg: Kom, låt oss vandra upp till Sion, till Herren, vår Gud! (Jeremia 31:2-6)

Texten ovan är hämtad från profeten Jeremias bok. Den står i ett sammanhang där utsagor om den kommande messianska tidsåldern samlats. Bakomliggande hopplöshet är textordens förutsättning. Israel hade förnedrat sig själv, blivit förnedrat och fördrivet. Ur  förnedringen förkunnar profeten löftet om en framtida inomvärldslig idealtillvaro där vingårdarna ger rikliga skördar, människorna gläder sig och lovsjunger Gud på Sion.

Låt oss ta denna text som ett paradigm (tankemönster). Den har allmängiltig betydelse. Den följdes upp av katastrofen på korset som i all sin förnedring banade väg för uppståndelse och nya möjligheter.

Bakomliggande föreställning heter hopp. Det är bakomliggande hopp mitt i förnedringen som får profeten att tala till de förnedrade om nya tider. Och det var i hopp om Guds förbarmande som Jesus gav sitt liv för människorna.

När Paulus vid varandras sida ställer tro, hopp och kärlek betyder det inte att han talar om tre olikartade begrepp. Såväl hoppet som kärleken hör samman med tron, ja utgör delaspekter av tron.

Hoppas (tror) gör de flesta, hoppet är t o m en av  förutsättningarna för livet. Det för kristen tro kännetecknande är att den spränger alla hoppets begränsningar. Om det var så att profeten hoppades (trodde) på det omöjliga, nämligen Israels upprättelse i en inomvärldslig paradisisk tillvaro, vågar den kristustroende hoppas även där döden släckt allt yttre hopp. Kristus uppstod som den förste men tror vi, inte som den ende.

Det kristna hoppet tar sig nya former allt eftersom tiden har sin gång och tänkandet fördjupats och utvecklats. Nog kan även vi kristna i likhet med Jeremia drömma om ett jordiskt lyckorike. Det har vi för den delen gemensamt med den generation människor som släppt taget om Jesustron och enbart tänker på det jordiskt fulländade.

Det är dessutom lätt hänt att vi faller in i samtidens dyrkan av jorden, det jordiska och det naturliga livet i dessa dagar av hotande ekologisk katastrof. Men vi skall inte nöja oss med att vara som andra. Kampen för naturen är nog bra, men den kampen ersätter inte hoppet om liv i den yttersta av katastrofer, den mänskliga döden.

Det för oss specifika är i själva verket  att vi på grund av Kristus vågar hoppas på nyfödelse trots att vi skådar avgrunder och då främst i eget inre. Men inte bara där utan också i livets avtagande, eller i sjukdomar som ingen läkare mer än uppehållande rår på.

Summan av detta blir att profeten Jeremia visserligen var hoppets härold i Israels förnedring. Men att det är i korset som den verkliga förhoppningen är förankrad.