(Se även ”Med mina glasögon 4”,  44 19 Följare och utmanare i det kollektiva livsflödet)

Bibelstudium i Vivalla den 30 oktober 2019

3Och han (Abraham) sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.”  4Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.”  5Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.”  6Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig. (1 Moseboken 15 v 3 tom 6)

Bibeltexter kallar jag trostraditioner, det är nämligen vad dom är. Trostraditionernas ursprung är berättelser och vittnesbörd, som i sinom tid skrevs ned och samlades upp i urkunder. Slutresultatet blev bibeln, det betyder en rad trostraditioner hopsamlade och redigerade till ett sammanhållet helt bestående av två delar, det Gamla och det Nya testamentet.

Trostraditioner, läs trosföreställningar, är subjektivt betingade, dessutom spänner de över vida fält, religiösa som ideologiska. Man finner dem överallt, i såväl religiösa, som i politiska och sociala sammanhang.

Det speciella med oss kristna är att vi hämtar ett flertal av våra trostraditioner från bibeln och där f a från berättelserna om Jesus. Utifrån trostraditionerna om dennes livsverk, f a utifrån berättelserna om hans död och uppståndelse,  hanterar vi verkligheten.

Dessutom och det är mera sällan det sägs öppet, väljer vi  att hålla fast vid visst i våra trostraditioner (läs våra biblar) medan vi väjer undan för annat.

Bibeltexten ovan är hämtad från 1 Moseboken kapitel 15. I detta kapitel finns både sånt som vi som kristna kan ta till oss och det som vi måste väja för. Jag börjar med det senare, styckningen av djur som rituell förutsättning när två parter sluter förbund. Om detta läser vi i samma kapitel som texten ovan är hämtad från. Den sedvänjan kan vi med fördel vara förutan.

Däremot är dagens textavsnitt aktuellt där den barnlöse Abraham utlovas en avkomma så riklig som himmelens stjärnor. Och Abraham trodde på Guds löfte, lyder slutklämmen.

Dessa ord har i den kristna traditionen gjorts förebildliga. Dess kännetecken är tro på det omöjliga. Läget må se hopplöst ut. Det kan stå lika illa till med oss som det en gång gjorde för den barnlöse Abraham. Ändå litar vi på att trons löften i slutändan håller.

Abraham framställs som en trons förebild i hela bibeln. Än större förebild är Jesus. Dennes död och uppståndelse är för den kristne  trosföremålet före andra. Det för kristen tro specifika är att förlita sig på att leva i döds- och livsgemenskap med sin frälsare.

Vad jag tycker att man skall observera är vad som sker när den tron släpper taget. Det uppstår inget tomrum. Tomrummet  fylls upp av trosideal av annat slag. En trostradition ersätts av en annan eller av andra.

Konsekvensen av detta blir att vi lever i en trostraditionernas kamp. Kristna som ickekristna är indragna i den kampen. Ingen klarar sig utan levande trostraditioner. Det är med trostraditioner som redskap som vi hanterar vår verklighet.

Så säg inte att en tror, den andre inte. Alla tror vi, dock tror inte alla likadant.. Vi har som människor inget annat att ta till än trostraditioner när vi skall forma vår verklighet och hantera våra sanningar.

Nog är kristen tro något för sig med sin Abraham och sin Jesus. Framför allt är den något för sig, eller borde vara det, genom att den är kräsen med sina trostraditioner. Vissa lägger vi med bestämdhet åt sidan, andra kan vi inte leva utan.