(Se även ”Med mina glasögon 4”,  45 19 Spetsad text och bred utläggning)

Bibelstudium i Vivalla den 6 november 2019

1Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. 2Han lyssnade till mig när jag ropade. Psaltaren 116:1 f

Av ”livs- och dödskrafter” beror våra liv vare sig vi vill det eller inte. De berör allt och alla, alltid. Dessa krafter förbinder jag med själva existensens grundförutsättning, med det jag kallar Gud. I den meningen är Gud ofrånkomlig, den Gud som ger och tar liv, den Gud som ger rum för det fullkomliga men också öppnar för och t o m åstadkommer förintelse.

Men i psalm 116 är Gud mer än detta. Gud är mer än opersonliga ”livs- och dödskrafter”. Gud lyssnar. Psalmistens rop om förskoning klingade inte ohört. Psalmisten vittnar; Gud räddade mig från döden, mitt öga från tårar, min fot från att snava (Ps 116:8)

Men är detta ett generellt beteende? Lyssnar Gud alltid och på alla? Av fortsättningen på psalm 116 kan man läsa ut att Guds lyssnande är villkorat. Jag citerar:

Herren bevarar de oskyldiga, jag var hjälplös, och han räddade mig (v 6)

De trognas liv är dyrbart i Herrens ögon (v 15)

Guds hjälp förutsätter alltså enligt psalmistens vittnesbörd att Gud griper in och räddar  psalmens författare och att orsaken till detta  var dennes oskuld, hjälplöshet och trohet. Dessutom förutsätts inte som en kristen närmast automatiskt förutsätter, löfte om evigt liv. Vad psalmisten vittnar om är att denne genom ett Guds ingripande räddats ur akut dödsfara. Och det är något annat än löfte om evigt liv. Tankar på evigt liv i absolut betydelse var ännu inte aktuella på psalmistens tid.

Med ovanstående som bakgrund läser jag idag denna psalm. Jag gör det med frågan om jag kan göra psalmistens ord till mina egna, om jag i min nöd  kan få del av den räddning som psalmisten en gång erfor. Detta samtidigt mot den bakgrund som jag ovan skisserat, den om en Gud som med aldrig upphörande regelbundenhet, vare sig vi vädjar till honom eller inte, både skapar och tar liv.

Skulle månne jag kunna vara ett undantag. Skulle jag på grund av min oskuld, min hjälplöshet och min trohet slippa undan det öde som obönhörligt drabbar alla?

Jag värjer mig mot den tanken. När jag ser ner i min själs djup finner jag mig varken oskyldigt eller trogen. Under min personliga tro och mina fromma ideal har jag till min egen bedrövelse funnit ett jag som väsentligen liknar andras jag. Inte skiljer jag ut mig inte har just jag gjort mig förtjänt av särbehandling?

Ju mer jag tänker i denna riktning desto tydligare står det klart för mig att bakom en from psalmist i förkristen tid döljer sig den sanna människan, Jesus Kristus. För min inre bild ser jag Jesus som gav sitt liv på korset i vädjan om förskoning inte bara för sig själv utan också för andra. Och jag erfar också en Gud som lyssnade till honom som ensam var både oskyldig och trofast. Honom räddade Gud. Det var honom Gud förbarmade sig över.

Min väg till psalmen får därför gå över Kristus. Det  är han som blev frälst från döden, han som den ende. Denne Jesus bad om förskoning inte bara för sig själv utan för alla dem som tydde sig till honom. I honom finns den förskoning från döden som gäller också mig.