Bibelstudium i Vivalla den 13 november 2019

Tro, gärningar, vishet

 Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. (Jakobs brev 2:17)

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till.  Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning.   Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. (Jakobs brev 3:13-15)

Ibland går bibelläsningen liksom av sig själv. De två tusen år som skiljer mig från det skrivna ordet märks inte. Det är bara att läsa som det står och sen referera till egen erfarenhet. Så är det när man läser i Jakobs brev om tro, gärningar och vishet.

Först om tron (Jakob 2:17). Den är inte en specialegenskap som vissa har, andra inte. Alla tror vi. Skillnaden är att vi tror olika. Den ene tror si, den andre tror så.

Om tron gäller också generellt att den låter sig speglas i verkligheten. Det man gör och det man ger uttryck för är tro som kommit upp på ytan och visar sitt sanna jag.

Så också när det gäller kristen tro. Det man innerst inne tror, dvs förlitar sig på, tar sig alltid och utan undantag konkret uttryck. Detta i vad man gör, vad man konkret strävar mot och hur man ser på sig själv och sin omgivning. I Jakobs brev sammanfattat i begreppet gärningar. Saknas gärningar, det betyder gärningar som påminner om Jesus, visar det att tron är död. Sen kan man bekänna sig tro hur högt man vill. Tron är ändå död.

Nu till visheten (Jakob 3:13-15). Denna vishet tillhör trons frukter, ja sammanfattar det väsentliga i hur tron tar sig uttryck i verkligheten.

Här är det förstås inte så enkelt att bli konkret. Jakob talar om vishet som det sammanfattande uttrycket för en kristen livshållning. Och det låter väl göra sig för Jakob som hade sin tids judekristna för ögonen. Dessa judekristna hade en gemensam kulturell och kristen tradition som förenade dem. Värre är det med oss kristna som läser Jakobs brev. Vi finns i hela världen och lever under de mest skilda förhållanden och med vitt skilda livsuppfattningar. Vishet, det betyder den sammanfattande hållningen till livet, till vad som är väsentligt respektive oväsentligt, skiljer oss åt. Våra olika kulturella, bildningsmässiga och kunskapsmässiga bakgrunder drar isär oss. Detta mer än vad som skulle vara nödvändigt, kan tyckas. Med ökad kärlek till frälsaren som levde och dog för oss, tilltar också visheten, d v s visheten i Kristus.

Ett är förvisso säkert. När vår tro tar sig uttryck i avund, självhävdelse, skryt och osanningar, då är vi på fel väg. Då är vi jordiska, oandliga och demoniska. Då tror vi mer på djävulen än på Gud. Mot detta står enligt Jakob den mildhet som hör visheten till.

Jag tolkar denna mildhet som ett stänk av den mildhet som Jesus visade när han hade fördrag med enfaldiga människor som inte visste sin väg. Däremot gällde inte fördragsamheten, fördrag med ondskan.

Som kristna är vi kallade att vara milda mot dem som inte vet sin väg, men avvisande mot allt som har ond rot. Att skilja det ena från det andra är inte lätt vare sig det gäller självprövning eller ställningstagande till företeelser i vår omgivning. I själva verket är det en livsuppgift som i en ständig upprepning förutsätter, nåd, förlåtelse och upprättelse.