(Se även ”Med mina glasögon 4”, 48 19 ”Naturmorgon” som utmanare)

Bibelstudium i Vivalla den 27 november 2019

2Herre, hör min bön, låt mitt rop nå fram till dig. 3Dölj inte ditt ansikte för mig när jag är i nöd. Lyssna till mig, skynda att svara när jag ropar. (Psalt 102 v 2 f)

18Han har hört de utblottades bön, deras bön har han inte föraktat. 19Detta skall skrivas ner för kommande tider, och nya släkten skall prisa Herren,20när han ser ner från sin heliga höjd, när Herren från himlen blickar mot jorden, 21lyssnar till fångarnas jämmer och friger dem som är dömda att dö. (Psalt 102 v 18-21)

 Många är vi kristna som förstått att vid Människosonens dom som Matteus skildrar den tillhör vi getterna, inte fåren. För vem kan bestå inför de hungrigas, de törstigas och de hemlösas domstol. Ingen av oss.  (Matt 25:31-46)

Många är vi kristna som insett att vi inte tillhör dem som består inför den Jesus som hos Johannes försäkrar: ”den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, har evigt liv. Han faller inte under domen. utan har övergått från döden till livet”. (Joh 5:24) För vem av oss  kan säga att vi alltid sätter vår lit till vår frälsare? Inte kan jag det.

Många är de kristna som menar att Gud talar i bilder. Därigenom tror de sig undkomma domen. Men jag tillhör inte dem.

Många är de kristna som lutar sig mot den övertygelsen att Gud i slutändan ” blir allt överallt” (1 Kor 15:28). De tror att på domens dag blir alla frälsta. Men det var inte så Paulus menade när han sade att Gud skulle bli allt överallt. Även trossatsen om alltings återställelse var honom främmande.

Som jag ser det är Guds domsord djupast sett menade att vara varningssignaler. Ytterst är deras syfte inte dom utan att föra tillrätta. Det såg många gånger forna tiders kristna och det utan att fundera. Först i vår humaniserade nutid fungerar inte domsorden. Dessa har blivit till orubbliga sanningar som låser mer än de befriar. Hur många samvetsömma kristna  har inte vänt tron ryggen på grund av gudsord som, tycks det dem, mer vittnar om en omänsklig Gud än om en Gud som omsluter dem i kärlek. Andra tolkar om de hårda orden men känner samtidigt ett styng i sitt innersta. De vet att de ställt sig över Ordet inte under det.

Min väg att komma till rätta med Guds dom är vidare att se de skarpa domarna som uttryck för det oändliga avståndet mellan Gud och människa. Domsorden vittnar för mig som ”samvetsöm” människa att det är omöjligt att bli frälst. Inte ens den mest helgade människa kan stå inför Gud med rent samvete, allra minst jag.

Enda vägen för mig blir att ändra riktning. Det är inte jag som skall vandra till Gud med hjälp av egen gärning och egen tro. Gud måste komma till mig. Det är inte min tro eller min gärning som skall göra mig förtjänt av Gud. Min förtjänst ligger i Guds förbarmande.

När jag insett detta  har de nytestamentliga domstexterna gjort sitt. Jag får gå tillbaka till Gamla testamentet. Där finner jag dagens psalmist. Denne har förlorat allt. Det enda han har kvar är ropet om förbarmande.  Ur den nåd Gud då visade psalmisten och med honom också mig vänder livet tillbaka. Ständigt på nytt sker detta i en förlåtelse som oupphörligen behöver förnyas för att bli till levande gudsgemenskap.