(Se även ”Med mina glasögon 5” 4 20 De finkulturellas självbesinning)

Bibelstudium i Vivalla den 22 januari 2020

 v 9 Men vi ser att Jesus, som en liten tid var ringare än änglarna, nu är krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han fick möta döden.  (Hebr 2 v 9) I versen därefter som inleder en ny tankeräcka står det som komplettering till v 9

10Ty när han, för vilken och genom vilken allting är till, ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande. 

Hebréerbrevet tänker jag mig som rader av bibelstudier av en och samma bibelstudieledare komprimerade till ett enda ”långstudium” på tretton kapitel. På detta är lagt slutord kompletterad med följande ord: ”Hälsa alla era ledare och alla de heliga. Bröderna från Italien hälsar er”.

För att få grepp om Hebréerbrevet behöver man först ha huvudbudskapet i minne; Jesu offer har ersatt de gammaltestamentliga offren.. Sen erinra sig orden förmer än och tillägga; Kristus är större än profeterna, förmer än änglarna, förmer än Mose, än Josua, än Aron, än Abraham. Det är nämligen vad Hebréerbrevets författare påstår.

Vad var det då Jesus gjorde som var förmer? Han led döden och blev fullkomnad genom lidandet när han skulle ”föra många söner till härlighet”, står det. (Söner står för de utvalda, i förlängningen de kristna.)

Hur kunde då detta ske? Man behöver inte gå mer än ett antal rader ner i samma kapitel för att finna dels att Jesu död var ett medel att göra ”dödens herre, djävulen” maktlös. Vi anar likheten med Mahatma Gandhis passiva, vapenlösa motstånd i sin kamp för Indiens frigörelse. Men Hebréerbrevets författare nöjer sig inte med att konstatera att korset gjorde djävulen maktlös. I nästa andetag talar han  om Jesus som Abrahams ättling och att Jesus i den egenskapen ”kunde bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder”, för att sen fullborda tankegången i orden – ”eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas”.

För oss som inte är vana vid ”tankesanningar” av det här slaget stockar det sig. En sak i taget tänker vi, inte allt på en gång. Hebréerbrevets författare känns som en ovan predikant som tror att huvudsaken är att han säger allt det som skall säjas och inte får glömma något. Vad folk uppfattar blir en senare fråga.

Vad då göra för oss sena tiders läsare av Hebréerbrevet? – Stanna vid själva utgångspunkten, det faktum att Jesus gick i döden för vår skull. Vidare att det berodde på Guds nåd att hans offer för oss kunde komma alla till godo.

Att försöka se någon mänsklig logik i korsskeendet är ”feltänk”. Gud lät Jesu offer bli frälsnings-vägen, står det. Det hela var nåd inte nödvändighet. Men Jesus som översteprästen som offrade sig själv, inte offerdjur, och därmed fullkomnade offerväsendet är en tanke långt ifrån vår egen föreställningsvärld. ”Tankesanningar” av det slaget har vi nuförtiden svårt att anknyta till.

Jesu död och uppståndelse som ett verkande faktum, det påståendet kan vi däremot ta till oss. Detta faktum är också  trons själva riktningsgivare. En kristen som inte förstått att segern vinns i offret har inte förstått vad kristen tro handlar om. Den som tror att kyrkan skall vara en maktfaktor av vanligt slag, eller att hennes seger skall bedömas efter yttre framgång, har missat själva poängen.

Trons livsluft är offret inte framgången. Det förstod Hebréerbrevets författare och det borde även vi inse. Att Hebréerbrevets författare dessutom trodde sig ha förstått något av den himmelska logiken i korsskeendet är det svårare att bli ett med. För egen del måste jag ta var sak för sig och dessutom ”grunna” för att få ut något av författarens utläggning av korsets innebörd.