(Se även ”Med mina glasögon 5”, 8 20 Form på gott och ont)

Bibelstudium i Vivalla den 19 februari 2020

Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad. (Rom 10:13)

Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?   Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.   Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade?  Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord. (Rom 10:14-17)

I Romarbrevet kapitlen 9-12 vet Paulus varken in eller ut. Han försöker förstå varför Israel, Guds eget folk, inte tog emot Jesus. Ändå var det ju uppenbart, menade Paulus, att Jesus Kristus var den som skulle komma. Att bara fortsätta att kämpa på med sin laglydnad som om inget hänt dög inte. Det var som att försöka lyfta sig själv i håret. När tiden var inne och det var den i och med Kristus,  fick den fromme släppa taget om sitt närsynta rotande i lagen. Hon kunde lyfta blicken och hämta kraften ovanifrån (med hänvisning till Joel 2:28-32). Den troende fick från och med nu, menade Paulus ta emot budskapet om Jesus Kristus, om hans död, uppståndelse och inte minst hans närvaro som den himmelske frälsaren. I detta budskap mättat med den uppståndnes andliga närvaro föddes, förkunnade Paulus, det nya livet och med denna nyfödelse följde en laglydnad av nytt slag. Buden var i långa stycken de samma, men kraften hämtades i fortsättningen inte nerifrån ur egen mental styrka utan ovanifrån.

Obegripligt att hans eget folk inte fattade detta tyckte Paulus. Men en gång skall de förstå. Om detta, om ”Israels slutliga räddning” kan vi läsa i Rom 11:25-36. Dock inte här och nu i detta bibelstudium. Nu gäller det att vi fördjupar oss i det budskap som enligt Paulus leder oss till Herren.

Belägg för budskapets betydelse hämtar Paulus från enstaka textord i Gamla testamentet (Jes 52:7, Jes 53:1, Ps 19:5). Dock mer än annat från egen erfarenhet. Paulus visste att själva förutsättningen för att Jesus skulle  bli erkänd var att han blev känd. Kännedom om Jesus fick man i sin tur genom förkunnelse, förkunnelse i alla de former. Denna förkunnelse vilar, skriver Paulus  på Kristi ord. Det betyder, om man tar orden som de står, på de Jesusord som traderats bland lärjungarna och gjorts kända i de första kristna församlingarna. Detta inkluderande Jesu ord om dopet och de ord han uttalade i samband med att han instiftade nattvarden.

Nämnt är inte, men förutsatt, berättelserna om Jesu död, uppståndelse himmelsfärd liksom vittnesbördet om hans fortsatta närvaro gemenskap genom Anden. Detta desto hellre som Paulus i sina brev är mer än sparsmakad med berättelser från Jesu jordiska gärning. Allt lägger han på korset och korsets innebörd, inte minst att Jesus efter uppståndelsen fortsätter sitt frälsningsverk.

Själv lägger jag samman det hela, såväl ord av och om Jesus som ”de synliga orden”, dopet, nattvarden. Därtill lägger jag vittnesbörden om Jesu överjordiska närvaro i församlingens gemenskap. Allt syftar för mig  till ett och detsamma nämligen  att i denna värld synliggöra den uppståndne, ge honom kropp, själ, ande och närvaro.

Förutsättningen för att allt detta synliggörande inte enbart  skall ge faktakunskap, är att den uppståndne Kristus verkligen är närvarande med sin Ande i alla dessa, låt oss kalla det aktualiseringar. Detta i sin tur visar sig inte först och främst i den acceptans budskapet får utåt, mer i Ordets, sakramentens och den kristna gemenskapens betydelse för dem det främst berör. Omvandlade kristna säger mer än anhängarnas antal.