(Se även ”Med mina glasögon 5”, 9 20 Rättsväsendets oberoende)

Bibelstudium i Vivalla den 26 februari 2020

14Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött.  15Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

16Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. (Paulus 2 brev till korinthierna kap 5 v 14 ff)

I  sin uppgörelse med motsträviga anhängare från Korinth skriver Paulus dessa ord. För oss sentida läsare blottas därmed den kristna trons innersta hemlighet.

Sammanhanget är judiskt med en judendom som ständigt tvingades värja sig. Därute fanns den hotande hellenismen, där inne renlevnadsmän och profetiska fanatiker. En av dessa  s k ”fanatiker”, Jesus, gjorde de sig av med. Trodde de. Men korsfästelsen av Jesus blev inte som de tänkt sig den. I ”uppstånden närvaro” steg denne Jesus in i människors hjärtan och omvandlade dem. En av dessa omvandlade hette Paulus. Texten ovan är ett vittnesbörd om vad som skett i denne Paulus inre. Vad som skett var att Paulus förstod på ett nytt sätt.

Efter sin omvändelse till kristen tro förstod han inte längre korsfästelsen främst som en avrättning utan framför allt som ett gudsingripande. Gud hade, förstod Paulus, omvandlat avrättningen av Jesus. Jesu ända upp på korset obrutna kärleksvilja hade av Guds nåd förvandlats till en försoningshandling, det betyder en död som kom andra till godo. Eller som Paulus uttrycker det; ”en har dött för alla då har alla dött”.

Bildlikt talat smittade Jesu död av sig. De som i tro närmade sig den uppståndne  slapp i fortsättningen, som Paulus numera förstod det, att leva utifrån gamla livsmönster. De jesustroende behövde inte längre vedergälla ont med ont. De har fått kraft att löna ont med gott. De kunde i fortsättningen sluta sig samman i gemenskaper som hölls samman utifrån dessa nya förutsättningar.

Detta nya som Paulus hade erfarit och sedan förkunnade var skört. Detta sköra fanns t o m i Paulus inre. Försoningen lät sig visserligen praktiseras men att förklara den var värre. Paulus tvingas ta till den ena bilden efter den andra för att tydliggöra. Att ”en har dött för alla då har alla dött”, är en av flera formuleringar som Paulus prövar när han skall i ord förklara det i grunden oförklarliga.

F a var, låt oss kalla det evangeliet, svårt att praktisera i de nya gemenskaper kring Kristus som växte fram som svampar ur jorden. Inte minst Paulus fick erfara detta och då inte minst i Korinth. Den på lagen grundade judiskheten och inte bara den, trängde snart på de nykristna judarna i Korinth och hotade att åter ta makten över deras sinnen.

De konsekvenser Paulus drog av sitt kristusmöte hotades från snart sagt alla håll. Det betyder de konsekvenser som gjorde att Paulus,  jag citerar, inte längre bedömde ”någon på människors vis” blev allt svårare att hävda.

Så var det och så har det fortsatt att vara. Det gick så långt i den tidiga kristenheten att Paulus förståelse av korset och dess konsekvenser närmast suddades ut. Först på 300-talet i och med Augustinus blev Paulus kristustolkning åter aktuell.

Som det var då har det fortsatt att vara. Det nya sätt att leva som är konsekvensen av Paulus korsteologi är fortfarande något som ständigt på nytt behöver erövras på nytt. Bara så att det först är när detta sker som kristen tro kan framträda i förnyande kraft.