Bibelstudium i Vivalla den 4 mars 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 10 20 Också timmar ord kan ha mening)

Bibelstudium i Vivalla den 4 mars 2020

2Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, 3lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. 4Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. (Psaltaren 31 v 2 ff)

I långa stycken är det gott att göra som andra. Att lära av och ta efter är en dygd. Men också en fara. Dåligt blir sämre när många flockar sig kring dåliga förebilder.

Detta har jag nu och då på ett allmänt plan aktualiserat i min hemsidas ”Med mina glasögon”. Här skall texten ovan illustrera att även bibelord flockar sig kring gemensamma formuleringar och föreställningar.

Psaltaren 31 är för mig ett exempel på hur rader av gemensamma formuleringar och föreställningar lagts samman till en helhet som i slutändan blir psalm 31 i Psaltaren. Jag tänker mig de minsta enheterna i denna psalm som schabloner, dvs fasta, för sin tid välbekanta formuleringar av skilda slag, som varierats, lagts samman och tillsammans bildar en psalm.

Bli inre förskäckt över detta. T o m Jesus tog vara på schabloner, i detta fall fasta formuleringar hämtade från sitt judiska fromhetsarv. Och han levde ut dessa s k schabloner i liv och förkunnelse. Detta på sitt sätt och i sina sammanhang. Ur detta sprang den religiösa förnyelse fram som vi kallar kristendom.

Nu åter till psalm 31 med alla sina schabloner.  Vi börjar med det jag kallar eländesbeskrivningen, en beskrivning som vi också känner igen från andra psalmer.  Där står.

Mitt liv rinner bort i ängslan och mina år i suckan. I nöden sviker mig kraften och benen murknar i min kropp för alla mina fienders skull. Jag blir hånad, jag är en börda för mina grannar, en skräck för mina vänner, de som ser mig på gatan viker undan. Jag är bortglömd som en död, jag är som ett krossat kärl. Jag hör folkhopen viska. Skräck från alla håll – de gaddar sig samman och smider planer mot mitt liv. (Psaltaren 31 v 11-14)

Och fortsätter med exempel på det för psalmisterna så typiska hatet.

Låt de gudlösa stå med skam och tystna i döden, låt de läppar som ljuger förstummas, deras fräcka tal mot den rättfärdige i högmod och förakt. (Psaltaren 31 v 18 b f)

Vad är då det speciella med denna psalm? Vad ger den en given plats i den Heliga Skrift? Är det den överdrivna, närmast sjukligt överdrivna synen på fienders, här i form av vänners och grannars illvilliga avsikter? Det må vara att formuleringarna är schabloniserade. Nej så är det inte. Tvärtom. Skulle allt i Psaltaren vara sjuklig självbespegling eller mer eller mindre ogrundat hat, då skulle Psaltaren trots sina litterära förtjänster befinnas långt ner på skalan för gudomligt inspirerad litteratur.

Men nu handlar Psaltaren om mer än ängslig självbespegling och demonisering, oförtäckt hat och bön att Gud skall döda de gudlösa.

Och vad står detta mer än för? Det står för bön till Gud om räddning, det står för förtröstan på att Gud och endast Gud kan skydda oss mot det onda. Det står för lovsång till en Gud som bevarar och frälser.

Dessa Guds välgärningar må beskrivas schablonmässigt och gör det också i den ena psaltarpsalmen efter den andra, det är ändå dessa välgärningar som bär upp psalmen och gör den till ett Guds ord. Detta blir särskilt tydligt  i vår tid där litteraturen nog talar om Gud, men nu i schabloner som mer ger uttryck för aningar än bekännelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s