(Se även ”Med mina glasögon 5”, 11 20 Tron trögflytande och grumlig)

Bibelstudium i Vivalla den 11 mars 2020

301En vallfartssång.

Ur djupen ropar jag till dig, Herre.  2Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig! 3Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? 4Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig. 5Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord.6Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, än väktarna efter morgonen. 7Hoppas på Herren, Israel, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. 8Han skall befria Israel från alla synder. 

Först en notis. Psalmerna 120-134 inleds alla med överskriften, ”En vallfartssång” men ingen vet vad den rubriken står för. Rubriken kan vi därför bortse från.

Sen om den kristna trons uppsida, respektive nedsida. Alla förväntar sig att jag som en trons representant ska visa på uppsidan, d v s trons överjordiska verklighet. Och jag gör så gott jag kan för att motsvara förväntningarna. Men andra tycks klara det bättre än jag. De vittnar, blir trodda och skapar rörelse. De blir trodda, medan jag tycks sakna klangbotten i mitt inre för att få framgångsbudskapet att stämma. Tungomålstal, mirakler och ett liv i troslycka tycks inte vara något för mig.

     Nedsidan är jag mer hemmastadd med. Den djupaste nöden, övergivenheten, utanförskapet, förstår jag bättre. Kanske därför att nöden är mer ett med mig själv. Jesu ord på korset ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Matt 27:46) äger klangbotten också i mitt inre.

Den hundratrettionde psalmen uttrycker denna övergivenhet. Psalmisten lever i den och förutsätter att också Israel, hans eget folk gör det. På motsvarande sätt förutsätter också jag att min övergivenhet har sin motsvarighet i de kristnas övergivenhet.

Om vad som låg  bakom psalmistens avgrundsförtvivlan vet vi ingenting. Psalmen står där isolerad, vi vet inte när psalmen skrevs inte heller de yttre omständigheterna bakom den. Men om min egen inre gastkramning vet jag desto mer. Jag kan inte stänga den ute även om jag försöker hålla den i schack. Min inre rotlöshet grundar sig främst på att livet börjat vackla för de mina men också på livets obönhörlighet, dess slumpmässiga utfall och dödens visshet. Allt får mig att känna att jag håller på att förlora fotfästet.

Trots okunskap vet vi dock ett om psalmisten. Det är att denne levde i den judiska trostraditionen. Ur denna rika och religiöst mättade tradition sprang psalmistens bön fram, en bön som blottade att denne  levde i gudsfruktan och tron på förlåtelse,  dessutom i en gränslös längtan efter  Herren. I förlängningen ägde han också ett hopp som han delade med sitt folk Israel. Hoppet var att han hade en levande Herre som är nådig och befriar.

Själv lever också jag i en tradition, mer precist i de kristna svenska trostraditionerna. Dessutom har jag via bibeltexter som jag oupphörligt brottas med mer eller mindre direktförbindelse med mitt trosföremål, Jesus. Jag kan bildlikt talat med egna ögon och öron höra hans röst och ta del  i dennes livsverk. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket detta betyder för mig.

Framför allt har det påverkat inriktningen i mitt sökande och mitt finnande.

Jag placerar synd och förlåtelse i centrum för min inre betraktelse, något som tycks omöjligt för mina sekulariserade vänner. Och jag vågar vänta på Herren trots att förnuftet säger att det inte finns någon Herre att förvänta. Och jag äger ett unikt sammanhang, mitt eget ”Israel”. Mitt Israel består av trosfränder som visserligen inte tänker som jag men i min riktning.

I psalmen ovan är förtvivlan akut, hoppet levande om ännu ej förverkligat. Så också med mig. Jag är skakad, saknar de ord som gör tron trolig. Men jag hoppas på Herren.