Bibelstudium i Vivalla den 18 mars 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5” 12 20 Färgad bibel)

Bibelstudium i Vivalla den 18 mars 2020

28När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” (den stumma och döva anden) 29Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.” (annan läsart; bön och fasta)

Andra förutsägelsen om Människosonens lidande

30Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt  31eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.”  32Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.

Första stycket ovan utgör slutorden till lärjungarna i samband med att Jesus drivit ut en ond ande ur en pojke. Allt tyder på att pojken led av epilepsi. Det andra är Jesu förutsägelse om sitt lidande och sin död.

Vad jag särskilt fastnat för är slutordet i första stycket. Där sägs det om Anden som Jesus drev ut; den sorten kan bara drivas ut med bön (och fasta). Idag gör jag poäng av dessa ord.

De orden innebär de facto att Jesus delar med sig av sin hemlighet. Bön och fasta är hemligheten bakom hans under med den epileptiske pojken. Med bön och fasta skulle även lärjungarna klara av att driva ut onda andar.

Det andra stycket är en enda lång bekännelse till lärjungarna. Dessa skall vara de första att veta vad som skall hända med deras mästare. De skall vara förberedda, inte bara på  avrättning utan också på uppståndelse.

Låt oss bortse från det otidsenliga att bota epilepsi med andeutdrivning eller det omöjliga i att en avrättad får liv igen. Det får anstå. Vad jag är ute efter är relationen Jesus och hans lärjungar, i förlängningen vår relation till vår frälsare.

Hur är det, frågar jag mig, med Jesu höghet. ”Gud av Gud, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad”, står det i trosbekännelsen, och sen ”av samma väsen som Fadern”, tillika ”sann människa”. Är syftet med denna höga ställning att dra isär oss från vår frälsare eller tvärtom att närma honom till oss? Jag hävdar det sista. Jesu närhet till Gud, en närhet som varken kan eller skall beskrivas i termer som ”av samma väsen som”. Såna uttryck leder fel. Jesu innerliga gemenskap med Gud kan inte klargöras i ord, den är en mystisk gemenskap som inte kan beskrivas i mänskliga termer. Men syftet med den gemenskapen är klar. Jesus är gudomligt hög för att kunna vara vår frälsare. Det han äger är till för att ge vidare. Också vi bräckliga människor, till brädden mättade med brist, synd och dödlighet, är menade att leva för Gud, är menade att förlåtna och upprättade förenas med Gud i evigheten.

Att våga tro detta innebär ett trossprång utan dess like. Och ingen mindre än Jesus lockar oss till detta språng. Det var därför denne delade med sig av sitt till sina lärjungar, det var därför han delgav dem sitt livs hemlighet. Det var därför han dog och uppstod.

När jag talar till mina barnbarn om deras höga värde säger jag alltid. Det är ingen slump att ni finns till. I evighet har ni funnits som tankar hos Gud. Han ville er redan innan ni var påtänkta.

Hur kan jag säga detta och det med allvarligt uppsåt? Det beror på min Jesustro. Jesu höghet är menad att vara också min och därtill mina barnbarns. Jag är indragen i hans liv, i hans under, i hans utgång, där på korsfästelsens följde uppståndelse. Hans höghet är min höghet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s