(Se även ”Med mina glasögon 5”, 16 20 Att tro är att förhålla sig)

Bibelstudium i Vivalla den 15 april 2020

50Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet.  51Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas,  52i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas. 

 53Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.  54Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen.  55Död, var är din seger? Död, var är din udd?  56Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen.  57Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.  58Stå därför fasta och orubbliga, mina kära bröder, och ge ut er helt i arbetet för Herren. Ni vet ju att han inte låter er möda vara förspilld. Paulus 1 brev till korinthierna kap 15 v 50-58)

Texten ovan en av de mest kända i Nya Testamentet. Den handlar om det viktigaste av allt förhållandet död, liv, förgänglighet, oförgänglighet.

För mig består texten av två delar. Jag har ovan markerat de två delarna genom att sära dem år. I verkligheten hör de samman i ett odelbart helt.

Jag har gjort uppdelningen för att de två delarna utgör två tankestråk, ett judiskt-kristet apokalyptiskt och ett för alla tider giltigt. Det första handlar om de första kristnas tro på Jesu snara återkomst, det senare om om Jesu uppståndelse och dess betydelse.

Den första delen avslöjar hur de första kristna såg på den närmaste framtiden. De var övertygade om att den stora omvandlingen skulle ske inom den allra närmaste framtiden. Eller som texten säger; basunen ljuder, de döda uppstår och de kristna förvandlas. Mer om detta kan du läsa i bland annat 2 Thessalonikerbrevet.

Den delen har jag lämnat åt sidan. Det Paulus trodde skulle ske, hände nämligen inte. Den andra däremot är själva fästet för min tro. Detta att Jesus uppstod och att Gud därmed visade sig vara den rättfärdige, han som råder över liv och död, oförgänglighetens herre.

Det oförgängliga har förvisso  alltid funnits som en osynlig sanning mitt i förgängligheten. Nu blev den i Kristi uppståndelse påtaglig sanning. Det oförgängliga något att förankra sitt liv i.

Men mina sekulariserade vänner tror inte som jag. Liksom jag tappat tron på den judisk kristna apokalyptiken, har dessa förlorat tron på Jesu uppståndelse och dess betydelse. Men de eviga värdena tror de fortfarande på. Visserligen förankrar de inte dessa  värden i tron på en rättfärdig Gud. Men de tror ändå,  liksom i blindo. I blindo talar de om alla människors lika värde eller om att livet är heligt och okränkbart. Den delen av tron på det eviga har de inte kunnat släppa.

Men jag gör inte som de, jag är förankrad i Jesu uppståndelse. Till denna har jag satt  mitt hopp. Men förstås, jag tror inte på uppståndelsen som ett värde i sig, som om människan hade en odödlig själ som frigjordes när hon dör.

I stället har jag fästat min uppståndelsetro vid korset, vid honom som hängde där på korset för min skull. Jag tror på honom som är fulländningen av just den kärlek som den coronasjuke katolske prästen visade, han som överlät sin respirator till en medsjuk och sedan själv gick under.