(Se även ”Med mina glasögon 5” 21 20 Ta vara på Jesus)

Bibelstudium i Vivalla den 20 maj 2020

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. Ev enl Matteus kap 6:9-15)

Det är ett överraskande innehåll i mönsterbönen ”Vår Fader” som Jesus lämnade över till sina lärjungar och därmed också oss. Istället för att få oss att  göra som vi brukar, be Gud om hjälp, lär oss Jesus att mana på den Högste. Vi får lära oss att i vår bön mana på Gud vår Fader, i en värld som inte blivit vad den skulle vara.

Viktigast av allt; Guds namn skulle hållas högt i den värld som Gud skapat. Men så blev det inte. Därför ber vi att Gud skall låta det bli till verklighet att Guds namn upphöjs och hålls heligt.

Av det förväntade gudsriket blev till synes ingenting. Därför manar vi på Gud att förverkliga det han en gång lovat, dessutom att Gud i allt skulle låta sin vilja ske. Det hela fullföljs i bönen om att Gud skall uppfylla sitt löfte att förlåta oss våra synder.

Men mana på Gud, är inte detta vanvördnad, nästan hädelse? Inte om maningarna sker på befallning av honom som stod Gud närmare än någon annan. I Jesu mun och med Jesus som förmedlare  blir dessa  vädjanden närmast trosviss tillbedjan. Det som vi ber om har visserligen inte skett, men det kommer att ske, lika visst som att Gud är Herre över himmel och jord. Guds löften skall uppfyllas så sant som att Gud är Gud.

Men vi då, vi som kallas kristna och lever under Guds speciella beskydd. Vad krävs av oss? Är vår uppgift uppfylld i och med att vi trosvisst manar på Gud? Skall inte också vi göra något. Svaret lyder, vi skall förlåta.

Men det är en märklig förlåtelse vi är förpliktade till. Inte ens den får ske i egen kraft. Den förlåtelse det handlar om utgår inte från oss själva, utan från Gud. Att förlåta blir att ha tagit vara på Guds förlåtelse för att  sedan låta den gå vidare genom oss. Det motto som den kristne skall följa blir mot den bakgrunden ”ta emot och ta vara på”. Kraften att förlåta är nämligen inte vår, den är Guds.

I detta märkliga scenario där allt beror av Gud och vilar i Gud,  var finns då den kristnes, d v s ditt och mitt ansvar? Svaret lyder; i att leva i och av det vi fått. Att med vett och vilja bryta mot detta  är att synda på nåden och detta med de mest förskräckande följder. Eller som Jesus säger: ”Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser”. Detta är ord och inga visor med sikte på dig och mig som vill vara Jesu lärjungar.

Hur det däremot blir för alla dem som varken sett någon Gud eller hört vad denne Gud har att säga vet jag inte. Bara Gud vet.