Bibelstudium i Vivalla den 10 juni 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 24 20 Med värderingsflödet som mätare)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juni 2020

Halleluja!

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn! Lovat vare Herrens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat. Herren är upphöjd över alla folk, högre än himlen når hans härlighet. Vem är som Herren, vår Gud, han som tronar så högt, han som ser så djupt ner – vem i himlen, vem på jorden? Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk. Han ger den ofruktsamma ett hem som lycklig mor till söner. (Psalm 113 i Psaltaren)

Verkligheten är en sak, bilden av verkligheten en annan. Det ena lika nödvändigt som det andra. Verkligheten förutsätter också bild av verkligheten för att liv skall vara liv. Frågan är inte om vi äger en bild av verkligheten, frågan gäller vilken bild, vilka bilder.

Det som människor kallar tro och som förutsätts ägas eller inte ägas är alltså något annat än folk tänker sig. Tro har alla, frågan är vilken tro, tro i betydelsen bild av verkligheten.

Gud är tillgänglig som bild av verkligheten, inte som verkligheten i sig. Gud som verklighet känner ingen, men som bild är Gud tillgänglig för många. Den Gud som en människa relaterar sig till är alltid trons Gud.

Den Gud som jag själv som kristen förlitar mig på är Jesu bild av Gud. Förankringen har jag i Jesus när jag tror på Gud. En genväg är det förvisso men ingen lätt genväg. Hela mitt liv har jag ägnat åt att komma denne min frälsare nära. Men inget är mig trots detta angelägnare.

Psalmen ovan är fullödig. Gud står fram som den suveräne, honom som skall prisas både för sin allmakt och sin barmhärtighet, både för sin överhöghet och för sin djupa mänsklighet. I sin allmakt lyfter han den fattige ur dyn och den ofruktsamma blir ”lycklig mor till söner”.

Jag är övertygad om att detta är den Gud som också Jesus förlitade sig på, den Gud som gjort så stora intryck på Jesus att den färgat av sig på allt han sade och gjorde.

Men hur förhöll sig Jesus då till allt som inte överensstämde med bilden? Tillvaron var då liksom idag obönhörlig. Farsoter skördade offer då liksom idag. Ingenting tycktes rå på obönhörligheten. Den hjälplöse lika hjälplös, den fattige ännu fattigare och för de ofruktsamma fanns ingen bot.

Tog detta död på Jesu lovsång? Ledde det till tvivel på Guds barmhärtighet och kraft?

– Nej!

– Hur kan du veta det?

Det för mig bästa beviset är bönen Fader vår, den bön som Jesus lärde sina lärjungar att bedja. Denna bön är en enda lång bön om att Gud skall förverkliga det han lovat. Inte minsta tvivel på att Gud förmår.

Till detta kommer att Jesus i sig själv var ett enda stort tecken på detta förverkligande. Hela hans liv var en gudsgärning.

Överfört på mig läser jag psalmen ovan som vore den en variant av Herrens bön. Jag förstår den som en sanning som kommer att förverkligas. Och jag funderar om inte min inställning också var psalmistens. Månne utsade han inte sina ord som en vädjan att Gud skulle förverkliga den makt och det förbarmande som var ett med hans väsen?

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s