(Se även ”Med mina glasögon 5”, Tron som mörk materia)

Bibelstudium i Vivalla den 1 juli 2020

Så säger Herren: Jag leder lycka till henne som en flod, folkens skatter som en forsande ström. Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.

 I Jerusalem skall ni finna tröst. När ni ser det skall era hjärtan glädjas, era kroppar få nytt liv som det friska gräset. Herrens tjänare skall lära känna hans makt, fienderna hans vrede. (Jesaja 66 v 12 ff)

Jerusalem i lycka och välstånd. Allt gott står den heliga stadens inbyggare till buds. De eftersatta är omhuldade som vore de späda barn, ynglingarna livade som levde de i ett paradis.

Detta är den ena sidan av sanningen. Den andra handlar om dem som befinner sig utanför stadens hank och stör. Dessa andra kallas fiender. Herrens vrede vilar över dem. Eld och svärd hotar dem. Herren straffar dem, heter det (Jes 66:16)

Så profeterade den profet vi kallar den tredje Jesaja. Lycka såg han när han betraktade de utvalda, eld och svärd när han vände blicken mot deras motståndare. Allt vilande i Herrens hand, både Jerusalems välgång och fiendernas katastrof. Rakt på sak är han. Guds hand straffar Jerusalems fiender. Här ges inte plats för några mellanhänder.

Relaterat till detta ställer jag nutidsmänniskan. Någon Gud ser hon inte bakom verklighetens händelser. Makrokosmos  är tömd på det gudomliga, mikrokosmos likaså. Jubel ser hon och förtvivlan, en skyddad tillvaro vid sidan av ett liv där katastrofen hotar. Både det ena och det andra är för henne levande verklighet. Men Gud skymtar hon inte.

Profeten förkunnar sina sanningar med Gud för ögonen, nutidsmänniskan har ingen Gud till hands vare sig i lyckans ögonblick eller katastrofens. Skall vi därför antingen se på verkligheten som en judisk profet gjorde på 500-talet före Kristus, eller  som en nutidsmänniska som inte längre förmår frammana någon Gud? Finns inga alternativ. Svaret lyder, det finns ett tredje sätt att betrakta.

Detta tredje är att se verkligheten  med Jesu ögon. Scenförändringen blir då fullständig. Ändå är ingredienserna de samma, Guds omsorg å ena sidan och Guds straff å den andra. Bara så att såväl lovsång som straff finns i vårt inre. Lovsången kommer det ödmjuka inom oss till del, Guds straff det obotfärdiga.

Av det yttre har blivit det inre. Kampen sker i människors hjärtan. Kärleken och omsorgen  om Jerusalems innebyggare finns kvar. Men den har blivit personifierad och individualiserad. Av de utvalda har blivit människorna och av människorna den enskilda människan. Och Guds vrede och förbannelse drabbar inte längre Israels fiender, den drabbar hjärtats obotfärdighet.

Allt i profetian är således  behållet, bara så att det är omplacerat. Fiender må komma utifrån och slå allt sönder och samman. Men fienden i egen hög person kan du enbart finna i dig själv, på samma sätt med vännen. Han möter dig i ditt eget inre.

Den scenväxlingen blir det inte enbart en gång utan ofta när man läser den Heliga Skrift med Jesus för ögonen. Det gamla finns kvar men i ny form och i nytt sammanhang.