(Se även ”Med mina glasögon 5”, 31 20 Viva vox som tros- och traditionsförmedlare.)

Bibelstudium i Vivalla den 29 juli 2020

Herrens härlighet fyller boningen

Ett moln täckte uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde boningen. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, ty molnet vilade över det och Herrens härlighet fyllde boningen. Varje gång molnet höjde sig från boningen bröt israeliterna upp och fortsatte sin vandring. Om molnet inte höjde sig bröt de inte upp – inte förrän det höjde sig. Herrens moln vilade över boningen om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under hela deras vandring. (2 Mos kap 40 v 34-38)

Då som nu, visst gäller och annat är passerat. Tiden står aldrig stilla och växlingarna sker med tidens och livets rörelser.

Sällan har jag läst något så definitivt passerat som sista kapitlet i 2 Moseboken. Kapitlet är mängt med detaljer om uppenbarelsetältet. Uppenbarelsetältet var templets föregångare under ökenvandringen om ni inte visste det förut. Men samtidigt, som ett tillägg till talet om förbundsarken med de heliga lagtavlorna som de heligaste föremålen i uppenbarelsetältet, avslutas kapitlet med ett tillägg. Det beskriver hur Herrens härlighet fyller den heliga boningen, en härlighet som i moln och ljusfenomen styr israeliterna på deras vandring genom öknen. Jag utgår från att detta tal om Herrens härlighet som uppfyllde förbundstältet är en repris  på berättelsen om molnpelaren och eldpelaren som återberättas tidigare i Andra Moseboken ( 2 Mos 13:17-22)

Om den detaljerade beskrivningen om uppenbarelsetältet är passerad är förvisso den andra delen om Herrens härlighet av bestående värde. Det må vara att historiciteten i berättelsen kan betvivlas. Molnet och eldstoden är sannare som helig berättelsetradition än som bokstavlig sanning. Men mer än annat är att beakta att det som är denna berättelsetraditions själva mening är en absolut sanning som tidens växlingar inte förmår rucka.  Den sanningen lyder; bakom ett  Israel som följer Guds vilja står den Helige som vägledare och yttersta garant.

Min frälsare har lärt mig att det som ursprungligen var löften givna till Israel också är löften givna till oss som inte tillhör löftesfolket. Ja mer än så, löftet gäller också enskilda. Den religionens individualisering som följde med Jesus låter sig omöjligen förnekas.

Man kan le överseende över denne min religiösa övertygelse. Verkligheten motsäger ju med övertygande tydlighet det jag tror på. Jag vet inte hur många gånger jag fått just detta påpekat för mig. Tron på Guds rättfärdighet och godhet är om någonting underminerad i vår egen tid.

Men jag håller fast vid min övertygelse. Detta trots att jag med öppna ögon beskådar en verklighet som tycks styrd av obönhörliga lagar och där Gud rätteligen borde heta ”Varat”, ett opersonligt ”Vara” som styr genom lagar som vi människor ibland kan genomskåda men ofta förgäves jagar efter att få grepp om.

Varför har jag inte gett upp? Därför att en ny verklighet uppenbarat sig för mig vid korset. Ett kors som för mig höjer sig över all annan verklighet. Korsdöden vittnar om en man som gav sitt liv för att rädda andra. Och ”Varat” det obönhörliga, som verkar genom orubbliga lagar, gjorde ett undantag som i ett nu avslöjade ”Varats” rätta väsen, att ”Varats” väsen är kärlek. Jesus uppstod och verkar den dag som idag är.