(Se även ”Med mina glasögon 5”, 32 20 Sammanhanget omformar fakta.)

Bibelstudium i Vivalla den 5 augusti 2020

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: »Abba! Fader!«Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. Romarbrevet kap 8 v 14-17. Författare Paulus

I Romarbrevet kapitel 8 är det ingen måtta på optimismen. Korset ändade i uppståndelsens triumf. Jesus lever vidare i Anden, Anden i sin tur tar sin boning i de kristna och de kristna blir befriade. De kristna, d v s romarbrevets adressater, behöver därför inte längre leva på gammalt sätt. De drifter på gott och ont som styr mänskligt samliv är utslagna. Anden har ersatt köttets natur som Paulus uttrycker det (Rom 8:4)

Hur skall jag som nutida kristen ställa mig till detta tal? Detta särskilt som jag vet att detta tal inte stämmer på mig. När jag som mest behöver Jesus försvinner min frälsare ifrån mig, hans kärlek förmår inte stanna kvar i mitt inre och mitt gamla jag träder fram som vore Jesus inget annat än en drömsyn.

Dilemmat är klassiskt och drabbar alla som tagit till sig Paulus budskap. Lösningsförsöken är många. Huvudalternativen rör sig kring två linjer. Å ena sidan har vi helgelserörelserna som tar Paulus ord för gott och menar det möjligt att på ett bestående sätt leva i Anden. Å andra sidan övriga som sett det omöjliga i att på ett varaktigt sätt leva det nya livet. I trons avgörelse förvandlas visserligen människan till Kristuslikhet, i övrigt måste hon som alla andra tampas med sin ”köttsliga” natur. Nog förändras en kristen människa genom daglig övning i trons liv. Men den gamle Adam blir hon inte av med på ett bestående sätt.

För mig är mitt kristusliv, d v s mitt liv i Anden, något jag har framför mig, något jag närmar mig, ibland något jag går upp i, men sedan något som glider ifrån mig. Mitt liv i Kristus är i vardande, ständigt något jag närmar mig men också ständigt något som går ifrån mig.

Med tron som bekännelse är det på annat sätt. Självklart bekänner jag mig till Kristus. I välgång som motgång är min kristna identitet min viktigaste egendom. Den är ett med hela min personlighet.

När jag sammanställer detta bibelstudium är det morgon. Jag har bakom mig ytterligare en natt där sömn och vila på ett plågsamt sätt växlat. Min hustru är nyopererad. Höftplastik heter ingreppet. Hon måste ha hjälp att lägga sig och gå upp. Toaletten får hon inte besöka ensam. Hon går med rullator och jag följer med. Det går men inte utan svårighet, särskilt som på operationen följt förvärrad förvirring.

Under förnatten upplever jag Kristi närhet. Med värme och uthållighet hjälper jag min hustru under detta hennes första toalettbesök efter sänggåendet. Andra gången går det så där. Tredje gången orkar jag inte med alla min hustrus kringgående rörelser. Mitt tonfall hårdnar, nog hjälper jag till men Kristus är som bortblåst. Först när morgonen kommit och morgonbestyren är avklarade känns det bättre. Mina  barn har övertagit omsorgen om min nyopererade hustru och jag upplever åter att jag har Kristus vid min sida.

Ta detta mitt vittnesbörd som en illustration till hur jag upplevt sanningen i Paulus text ovan, ja inte bara där utan i hela kapitel 8 i hans brev till församlingen i Rom.