(Se även ”Med mina glasögon 5”, 33 20 Tron förändras underifrån.)

Bibelstudium i Vivalla den 12 augusti 2020

Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst. ( 2 Timotheosbrevet kap 4:1-5)

 Som texten står där ingår den i Paulus förmaningar till en församlingsföreståndare, Timotheos. Själv läser jag texten som en spegling av problemen i en kristen församling när den första entusiasmen haft sin tid.

För mig exemplifierar texten något allmängiltigt som kan kännas igen i de mest skilda sammanhang, även icke kristna. Först upptäckt, sen konsolidering slutligen upplösning.

Texten ovan exemplifierar det andra stadiet som håller på att övergå i det tredje.

I Paulusförsamlingarnas sammanhang får man tag i den första tidens upptäckt, omvittnat  i f a de äldre Paulusbreven ( Rom, Kor, Gal ). Det som upptäcks är Guds uppenbarelse i Kristus, är att bli överväldigad över att få bli infogad i Kristi verklighet. Det i sin tur står för förlåtelse, försoning, nytt liv i Jesu efterföljd och i hans uppståndelses kraft. Allt går av sig självt för den som gjort upptäckten. Enkla påminnelser är det enda som behövs.

Under andra stadiet går det trögare. Tron har blivit till vana och uppmaningarna till de kristna måste bli tydligare. Av liv blir lära att förhålla sig till. Det kristna livet blir allt tydligare konsoliderat i läror, här kallat den sunda läran.

Men konsolideringens fas är bedräglig. Den glider allt mer ut i upplösningens stadium. Det betyder att tron behöver nytt för att kunna leva vidare och detta nya hämtas företrädesvis från sånt som är av annan art än det ursprungliga. Det duger inte längre att luta sig mot ”Kristi försoningsliv” (mitt eget sammanfattande begrepp). Det skall till annat som förstärkning. I den här texten kallat ”legenderna”. Vad dessa innebär vet förmodligen ingen. Se i not till 2 Tim 4:4 vad bibelöversättarna tror att dessa legender innebär.

Värt att observera är att den ”sunda läran”, vad den än konkret kan innebära, aldrig innebär trons höjdpunkt. Trons höjdpunkt är alltid att veta sig uppfylld av livets gåva, för oss kristna att uppfyllas av ”Kristi försoningsliv” och att låta sig dras in i detta. Detta är trons liv i sin höjdpunkt.

Vad jag här påstått kan förefalla exklusivt och är också något unikt. Dock, å andra sidan är företeelsen upptäckt, konsolidering slutligen upplösning något allmängiltigt. Denna triad tycks tillhör livets måste. Frågan är inte om det finns något som heter livets upptäckt, mer om vad människor tror vara livets upptäckt med sina följder i konsolidering och upplösning.

Det är nämligen skillnad på upptäckt och upptäckt. Den ena upptäckten är inte den andra lik och följderna kan dra åt de mest skilda håll. Glöm inte, för att ta ett belysande exempel, det förödande i Hitlers upptäckt, nazismens världsåskådning. På denna upptäckt följde nazismens konsolidering i krig och utrensning och dess upplösning i de allierades bombmatta som dödade miljontals människor och utplånade städer.