(Se även ”Med mina glasögon 5”, 34 20 Kors i backspegeln)

Bibelstudium i Vivalla den 19 augusti 2020 

Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom. Herren är sitt folks styrka, sin smordes tillflykt och räddning. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt. (Psaltaren 28 v 6-9)

 Först en tvåledad introduktion.  Tro står för föreställningsvärld, alltså för något nödvändigt. Utan föreställningsvärld lär vi inte kunna leva. Sanningen är den att de flesta av oss samtidigt har flera föreställningsvärldar levande inom oss. En av dessa brukar vara den ledande.

Bibeltexter kan om man så vill uppdelas i vittnesbörd och bakomliggande grundåskådning, av mig kallad föreställningsvärld. Som det är för oss enskilda kan den bakomliggande grundåskådningen växla. Olika föreställningsvärldar präglar alltså texterna.

Som den uppmärksamme läsaren av mina bibelstudier märker är jag klen på att lägga ut vittnesbörden. Med förkärlek ägnar jag mig åt textens bakomliggande föreställningsvärld. Gärna närmar jag mig texter som väl stämmer överens med min egen föreställningsvärld, dvs med min egen tro.

Ofruktbart teoriprat säger kanske någon av er läsare. Men se det är det inte. Utgångspunkten är avgörande för tolkningen. Den för vilken tro inget annat är än under observerar undren och är blind för annat. Den som ser sig blind på alla lagar och läror, ser inget annat än lagar och läror i det bibliska budskapet..

Varför detta tal just här? Därför att psalm 28 för mig är en psalm med en föreställningsvärld som jag lägger till grund för hela min förståelse av bibeln.

För psalmisten som för mig är Gud den på vilken allt beror, en ståndpunkt med de mest övergripande följder. Jag citerar en av mina vänner för att ni skall förstå hur även jag frestas tänka: den som påstår sig inte tro på Gud, säger samtidigt att hen inte äger något hopp. Och från sådana människor finns inte mycket att hämta, trots all eventuell klokhet de äger.

Men för psalmisten som för mig tiger Gud när jag ropar till honom. Eller som det står i inledningen av psalmen. Till dig, Herre, ropar jag. Min klippa var inte stum! Svara mig inte med tystnad, då blir jag lik dem som lagts i graven. (Psalt 28:1)

Dock tiger Gud inte alltid. För psalmisten som för mig erfar vi också att Gud hört våra böner. Då vänds allt. Förtvivlan och känsla av hopplöshet vänds i jubel.

I min föreställningsvärld, liksom i det här fallet också i psalmistens, finns två lägen, dels förtvivlan över att all vår tro kan vara inbillning och önsketänkande, dels jubel över att Gud är verklig och står vid min sida.

I denna dubbelhet levde förmodligen psalmisten sitt liv och lever jag förvisso mitt. I min föreställningsvärld är Gud på samma gång en inbillning (för psalmisten tigande) och samtidigt verkligare än allt annat. Och jag kan på den grunden med psalmisten utbrista: Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom (Ps 28: 7 b)

     Förmodligen tvingas jag leva i denna dubbelhet under hela mitt fortsatta liv. Varför skulle jag få det bättre än psalmisten? Men att för den skull skjuta undan Gud från min föreställningsvärld är mig djupt främmande. Det vore att ge upp det hopp som bär upp mig.     Sen ytterligare en sak där jag känner mig ett med psalmisten. Denne utgår från att det finns ett Guds folk, och han ber att Gud skall bevara detta folk och dess egendom. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras Herde, bär dem för evigt (Ps 28:9)

Så tänker också jag. Det finns ett vi och ett dom, det finns ett folk som tillhör Gud och det finns människor som inte hör Gud till därför att de vänt Gud ryggen. Gränslinjerna är dessutom tydliga mellan de två kategorierna.

Bara så att Jesus lärt mig att de utvaldas själva livsuppgift är att foga nya människor in bland dem som tillhör de utvalda. Exklusiviteten är både gåva och utmaning, f a utmaning.