Bibelstudium i Vivalla den 16 september 2020

Bibelstudium i Vivalla den 16 september 2020

Israels återupprättelse

Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar, så att de kan lägga under sig vad som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats, säger Herren, som utför detta. Ja, den tid kommer, säger Herren, då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen tätt efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över. Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mera ryckas upp ur den mark som jag har gett dem. (Amos 9:11-15)

     Jag har aldrig tillhört dem som satt de gammaltestamentliga profeterna i något slags särklass. De återspeglar som så många andra den tid de levde i. De delade med sin samtid tidens ögon. Samtidigt anar jag att de uppenbarade gudomliga hemligheter. 

Själv känner jag mig befryndad med dessa profeter, hur kommer fortsättningen att visa.

     I texten ovan är Amos till att börja med triumfatorisk i sitt anslag. Edom skall läggas under Israel liksom de andra länder som var bestämda att tjäna Israel (som lydländer min anmärkning), profeterar Amos. Den delen av profetian låg i tiden. Den speglade inte enbart profetens utan det utvalda folkets egna förhoppningar. För Israel som för Amos var gudsriket inte enbart en andlig storhet utan bestod av ett växande antal länder, alla under Israels överhöghet. 

     Själv är jag mindre segerviss än Amos. Det var länge sedan jag trodde på yttre framgång för min kristna sak. Däremot är jag säker på att jag vet hur det skall vara. Och jag vet också att konkretisera min dom över det i tiden som inte blivit som det borde. I min Ande är jag triumfatorisk. Jag tror mig veta Guds vilja bättre än de inomvärldsligt sinnade som jag delar mina dagar med.

     Men det triumfatoriska är inte allt i Amos profetia. Han var dessutom visionär. För sin inre blick såg profeten ett jordiskt lyckorike för de utvalda. Israel skulle få del av det de ännu inte ägde. De skulle få leva i ett himmelrike på jorden. Ingen skulle längre få  ta ifrån dem det de ägde. Marken skulle bära riklig frukta. Guds folk hann knappt så förrän man fick rikliga skördar, profeterade Amos. 

     Amos profetia spränger däremot inte jordiska gränser. Någon himmel kände Amos inte till. Allt förverkligas för hans inre blick i tiden. Inte heller min andlighet spränger jordiska gränser. Min föreställningsvärld är begränsad till det jag ser, hör och kan föreställa mig.

      Ingen kristen lär förneka att profeten Amos hade berörts av Herren. Men denna beröring har inte förmått slunga honom ut ur hans egen inomvärldsliga föreställningsvärld. På samma sätt med mig. Ingen kan ta ifrån mig att jag berörts av Herren, för min del av Herren Jesus Kristus. Jag har tagit till mig att denne Jesus visserligen var förankrad i sin tids föreställningsvärld. Teologerna talar om Jesus som en tidstypisk apokalyptiker. Men bakom denne så kallade ”apokalyptiker” har jag upptäckt det hos honom som sprängde jordiska gränser. Detta skedde i en försoningsgärning som genomsyrat allt Jesus gjort och tänkt under sin tid här på jorden och som sedan fick sin fullbordan på korset. Först i denna försoningsgärning är alla gränser sprängda och porten till det himmelska, inte jordiska paradiset öppnat. Ta detta som min alldeles personliga trosbekännelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s