Bibelstudium i Vivalla den 18 november 2020

( Se även ”Med mina glasögon 5”, 47 20 När det gör för ont)

 Bibelstudium i Vivalla den 18 november 2020

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23 f)

     Texten ovan är slutorden i psalm 139 där den fromme psalmisten vädjar till Gud om att bli prövad för att sedan bli ledd in på den livsväg som är evig. 

     Psalmen i sin helhet är en märklig bekännelse. Den speglar fromhetens både fram- och baksida. Den är både till hjälp och till ett varnande exempel. Psalmisten är en förebild i sin kunskap om Gud, samtidigt drar han konsekvenser av sin gudstro som är avskräckande. Både det ena och det andra speglar fortfarande i dag fromhetens väsen. Av Gud berörda människor kan snudda vid hisnande sanningar samtidigt som de blottar ett inre som är gudstrons motsats.

     Först låter vi psalmistens fromhet tala.

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. (Ps 139 v 1-5)

     Längre än så går det inte att komma för den som funnit att bakom allt som äger liv finns ett tillvarons Du som både skapar och uppehåller. Skapandeprocessen må vila  i dunkel för en dödlig, uppehållandet däremot väcker förundran. Detta Guds uppehållande verk sträcker sig ända till kunskap om allt  mitt. Jag är omsluten av Gud. Varje försök att avskära något från Guds inflytande är att förneka Gud, förneka tillvarons du. För att ta det personligt. Jag lever idag i förtvivlan. Det käraste jag har håller på att tas ifrån mig. Min hustrus demens tycks obotlig. Otro för mig vore att skära av min hustrus öde från Guds vilja. Även hon är omsluten av Gud.

     Detta om psalmistens insikt i Guds väsen. Nu till det avskräckande i hans fromhet. Detta avskräckande avslöjas när psalmisten drar konsekvenserna av sin kunskap om Gud. Den Gud som känner allt borde döda alla dem som motverkar Gud i sin ondska.

Döda de onda, Gud! Låt mördarna försvinna, de som trotsar dig med sina ränker och fåfängt höjer sin röst mot dig. Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre, och avsky dem som reser sig mot dig? Jag hatar dem med glödande hat, mina fiender har de blivit. (Ps 139: v 19 ff)

     Detta är gudskunskapens, tycks det, eviga baksida. De fromma drar felaktiga slutsatser av den insikt de äger. Det de fått av kunskap och resurser att brukas i gott syfte vänds till dess motsats. Deras fromhet vänds till vapen mot dem som står dem emot. Själv har jag erfarit det i mitt eget inre. Jag har känt fromhetens förvändhet i min egen själ. Även jag har hatat. Men tydligare än i mig själv har jag erfarit detta hat hos andra som kommit längre på fromhetens väg än jag själv. Deras fromhet har förvandlats till projektiler riktade mot andra. Och det inför mina ögon.

     Vad finns då att ta till inför allt detta annat än att göra som psalmisten som slutar sin psalm med dessa ord.

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139  v 23 f) 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s