(Se även ”Med mina glasögon 6”, 4 21 Befryndad med dem som bejakar det uppenbara.)

Bibelstudium i Vivalla den 27 januari 2021

Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn – ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn. (1 Kung 8:41-43) 

     Texten ovan ingår i kung Salomos bön till Gud. Salomos bön i sin tur utgör ett avsnitt i det som kallas det deuteronomistiska historieverket. Om detta kan du läsa i uppslagsdelen i Bibel 2000 under rubriken berättande skrifter.

     För att göra en lång historia kort är religiösa ideal från, förmodar man, mitten av 500-talet före Kristus av författaren (-na) till 1 Kungaboken klädda i en bön som kung Salomo antogs ha bett på 900-talet f Kr.

     Om du tror att jag är ”ute och cyklar”, häng inte upp dig på vad jag sagt ovan. Tror du att texten ovan är en autentisk återgivning av Salomos bön, så ”kör för det”. Det är ju ändå innehållet  i den s k bönen som är det avgörande.

     Både i den ena och den andra läsningen av bönen står det klart att det  i bönen förutsätts ett ”vi” på den ena kanten  och ett ”dom” på den andra. Vi står för egendomsfolket Israel, Guds eget folk, det enda folk som står Gud riktigt nära. Andra folk har inte den ställningen. Deras innebyggare kallas i bönen följdriktigt främlingar.   

     Poängen i bönen är att det finns tillfällen då gränsen mellan ”vi” och ”dom” upplöses. Detta sker när främlingen från det fjärran landet träder upp till Salomos nybyggda tempel på Sion och där tillber Gud. Då upplöses en gräns, gränsen mellan egendomsfolket och andra folk. Samtidigt inleds en ny epok där människor från alla länder kan dra upp till templet för att tillbedja. Gud blir allas Gud  dock så att Israel fortfarande förmenas i egentlig mening vara Guds eget folk, egendomsfolket.

     Så långt vad återgivningen av Salomos bön från 900-talet före Kristus lär oss, eller med min läsning vad  ideologerna bakom det deuteronomistiska historieverket förkunnade på 500-talet före Kristus.

     Men vi som idag tar del av denna text lever varken på 900-talet f Kr eller på 500-talet f Kr. Vi lever nu och som kristna av idag har vi fått del av mer än någonsin kung Salomo. Vi har fått del av Kristus.

     För oss är inte Jerusalems tempel det viktigaste, utan det andliga tempel som ytterst är Jesus Kristus ( 1 Kor 3:16) . I tron på honom förstärks tron på att även främlingen och främmande kulturer kan få del av Guds välsignelse.

      Dessutom tror vi att den utväljelse som kung Salomo förutsatte skall förstås på ett förnyat sätt. Utväljelsetanken tas inte bort av Kristus men fördjupas. Den utvalde är inte utvald för att ”gå före i kön” utan för att lyfta fram andra inför Guds ansikte. Hela Jesu gärning visar detta.

     Israels utväljelse, respektive utväljelsen genom tron på Kristus blir med ögon öppnade av Kristustron inget privilegium utan en uppgift, uppgiften att lyfta ”främlingar” fram inför Guds ansikte. Vi ser alltså med klarare ögon än både Salomo och fromma judar på 500-talet f Kr. Deras utväljelsetro delar vi samtidigt som vi förstår den på ett fördjupat sätt.